Blä

Fy tusan... Är fortfarande sjuk. Orkar inte vara det nå mer. Ringde till jobbet tidigare och sa att jag skulle koma imorrn för att jag kände mig ca 1% bättre, men så klart blev jag att må jätte dåligt efteråt. Har legat och sovit hela förmiddagen och svettats och frusit om vartannat. Stackars mig. Men ska iaf åka till jobbet imorrn så får jag känna efter då hur jag känner mig...

Ska hämta J på dagis vid 16:00. Måste åka till Liljeholmen i lite ärenden. Fattar inte hur jag ska palla men men... Sen blir det däckning i soffan igen med hamburgare och glass för halsen!

Hände en rolig grej inatt. J kom in till mig och sa att hon var tröstig. Hon frågade om hon fick ta ett glas vatten. Ja visst sa jag! Då går hon in på toaletten, fyller på sitt glas, dricker upp och går och lägger sig igen. Är hon duktig eller vad? Min älskade J! DÅ förstod jag att jag inte har nån bebis längre. Älska självständiga barn! <3

Ibland alltså...

.... Så fattar jag inte vad tusan jag tänker med. J var ju hos mamma förra veckan för att jag hade strulat ihop det med dagis, då jag trodde att hennes vanliga var stängt och inte hade sagt till att hon skulle vara på jourdagiset. Men idag när jag lämnade J på sitt vanliga dagis så kommer det fram att de tydligen hade haft öppet förra veckan iaf! Vad i helvete håller jag på med? Va? Va? Va? Då var jag och J ifrån varandra helt i onödan och jag åkte tåg och jävelskap fram och tillbaka. Hade lust att skjuta mig själv...

Vaknade imorse med världens halsont och att J kom inspringandes. Vrålgrinad och hysterisk för att en av snoddarna på hennes flätor som hon sov med hade lossnat. Katastrof! Och detta var halv fem imorse. Hon fick promt gå och lägga sig igen, för jag vägrade ta det där med henne då :)

När jag hade lämnat henne på dagis och satt på t-banan så blev jag att må svin dåligt, Fick världens feber attack och jag fick panik och ringde till M och frågade vad jag skulle göra. Efter att jag blivit övertalad ett längre tag bestämde jag mig för att sjukanmäla mig och hoppade av vid Fridhemsplan och M. Där tillbringade jag dagen på soffan i en stor svettpöl och dregel runt munnen. Uschi mig M :) Höll sedan på att avlida när jag skulle åka tillbaka hem och hämta J. Blir hemma imorrn med iaf, så får vi se hur jag mår då. HATAR att vara hemma från jobbet!

8/8

Första dagen på jobbet efter semestern. Kändes väldigt konstigt imorse men nu har man kommit in i det igen. Känns som att det var en evighet sen som jag var här. Men skönt att allt börjar bli som vanligt igen. Fast inte helt. J är i dalarna hos min mamma eftersom jag strulat till planeringen och inte fattade att hennes dagis hade stängt hela denna vecka också :( Så min Percy är inte med mig och tydligen längtar hon jätte mkt efter mig :( <3. Men på lördag blir vi återförenade igen!

Idag fyller världens bästa M år! 34 bast, men det talar vi lågt om :) Har utan hans vetskap samlat ihop lite vänner som vi ska möta upp på Koh Phangan på Söder. En sån jäkla häftig thailändsk bar/resturang. Eftersom han är thailandsfantast var detta det närmaste Thailand jag kunde ge honom. Han vet ingenting om vad som kommer ske (enbart att han måste bära Hawaiiskjorta) så det ska bli kul att se hans min när han får se att alla sitter och väntar på honom :)
Får väl bara hoppas att man inte kommer vara allt för sliten imorgon på jobbet, men det är det nog värt!

Förresten så hade A en 12 timmars permiss i fredags som han tillbringade hos oss. Gissa om J var lycklig! Såklart gick tiden väldigt fort, men vi hann både med lite shopping, bad, mat, tacos och mys för J & A! En bra dag alltså!

Slänger in lite bilder på hur det ser ut på Koh Phangan!

Häftigt va? Nu lär jag återgå till jobbet. Hej hej!

Skakar av ilska

Åhhhh jag är så arg så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Idioter. Vi bor i Sverige va? Vi har yttrandefrihet. Så länge man inte ljuger är jag fri att dela med mig på internet precis vilka tankar som helst (och nej de var varken rasistiska, politiska eller religiösa) Även om ni inte gillar dem. Och komma och hota mig får ni ingenting för. Stå för vad ni gör istället, så slipper ni skylla ifrån er sen.

heja heja

Håhå två dagar kvar på jobbet sen har jag SEMESTER i två veckor! Ska bli så skönt så jag får tårar i ögonen! Har haft en himla skön vecka. Mamma är här och passar J eftersom att hennes dagis är stängt under ett par veckor och J inte riktigt pallar med jourdagiset. Så varje dag efter jobbet har jag fått mammas hemmalagade mat :P Min mamma vet hur man ska ta hand om vuxna barn! Ja små också för den delen :)
Imorgon, fredag, åker vi med henne hem till SMB och stannar kvar tills på onsdag nästa vecka. Ska bli skönt att vara där lite längre tid, då det alltid brukar vara så stressigt när vi kommer dit. Har saknat alla så mkt så det ska bli väldans kul att träffa dem.

Funderar på att ta ett aerobics pass på Wii brädan senare, så långt kan jag sträcka mig till fysisk aktivitet...

That's all for now. Se you later!

Vi står upp än

Det har nu gått 8 månader sedan jag startade bloggen. Har varit några intensiva inlägg och en hel del pauser. Allt har berott på hur vi har mått, hur saker och ting har fungerat och tid. Tiden har gott fort men ändå känns det som en evighet sen allt hände. Så mycket har hunnit hända och så mkt är precis som vanligt. Varken jag, J, eller A är samma personer som då. Vi har kommit mkt längre än så.

Det är mkt som känns lättare, men det är mkt som är svårare. Men jag är så stolt över oss ändå. Tänkte därför uppdatera er lite om hur läget är just nu. Hur det går för A och hur det går för oss här hemma.

Vi har varit och hälsat på A ett par gånger på anstalten nu. Det har fungerat bra, även om jag fortfarande önskar att jag aldrig hade behövt sätta min fot där. Personalen är jätte bra med J och det underlättar en hel del.  Efter 8 månader på Motivationsavdelningen har A nu blivit förflyttad till Utslussningsavdelningen. Det var egentligen inte mening att han skulle få komma till den avdelningen överhuvudtaget men då de hade en ledig plats där och A har skött sig så bra tyckte ledningen att han kunde få byta avdelning. Detta uppskattades väldigt mkt av A. Nu är det lugn och ro. Avdelningen är mindre, det är bara äldre personer där, de får laga sin egen mat, blir ej inlåsta på nätterna osv.. Med andra ord större frihet. Nu när vi kommer på besök får vi följa med in på avdelningen och A:s rum samt umgås med de andra internerna om vi vill. Det är ganska bra att vi får följa med in dit, för då får J en bild av hur pappa bor.Det är märks att han har mognat och verkligen förstår vad han har ställt till med, men än är vägen lång. Fast vi är iaf en bit på vägen.

Sen har vi lilla J då. Eller lilla och lilla. Hon är inte så liten längre. Hon har växt nåt enormt under den här tiden. I sinnet alltså. Vi har försökt förklara för henne så mycket det går om hur allt ligger till och varför pappa inte är med. Hon förstår men har ändå svårt att acceptera. Hon längtar så mkt efter A. De pratar ungefär 3 gånger i veckan på telefon och vi hälsar på 1-2 ggr i månaden men självklart vill hon ha mer tid med honom än så. Just nu är hon inne i period när hon saknar honom extra mkt. Så varje kväll gråter hon en skvätt och säger att hon önskar att pappa var hos henne. Att han inte skall ligga själv på sitt rum. Det gör så ont att inte kunna göra någonting åt det. Har förklarat för henne att hur mkt jag än vill så kan inte jag få hem honom. Utan att pappa kommer när han är redo. Men det sorgligast av allt är att hennes kompisar på dagis säger att hon ljuger om att hon har en pappa. De säger att han inte finns bara för att han aldrig kommer och hämtar henne, så hon säger jämt att hon ska visa dom att hon visst har en pappa. Men hon är stark! Och jag vet att hon kan ta sig igenom detta. Och jag tillåter inte att hon får gå igenom samma sak en gång till. Det finns bara inte.

Så vi står upp än. Vi har tagit oss igenom det värsta. Med hjälp av alla nära och kära. Och av varandra. Nu kan det bara bli bättre. Jag står upp än.

J 4 år!

Idag är den äntligen här! Dagen som J så länge har väntat på. Nämligen hennes 4 årsdagg. Min älskade lilla skatt. Som nu har blivit så stor. Minns allt från henens födelse som om det vore igår. Det var så fantastiskt och hon blev så fantastisk. Tänk att hon blev så fin och så klok. <3 Jag äslar dig så mkt! Och på söndag åker vi till pappa A som ska baka en tårta och så får vi fira henne lite då. Det stora firandet skedde i helgen när vi var upp till släkten.

Nostalgi

Av en händelse sitter jag på jobbet och lyssnar på Guns n´roses. För en vecka sen köpte jag en bok om bandet. Har alltid velat läsa boken som handlar om Slash men den fanns inte så då tog jag denna bok istället. Och vad bra den är! Så jäkla intressant att läsa om tiden innan dom blev kända samt hur allt blev som det blev. Jag älskar ju dessutom boken "The Dirt" om Mötley Crüe och jag blev helt såld på bandet efter det.

Iaf så satt jag och lyssnad på Guns n´roses här på jobbet och kom och tänka på ett minne som jag inte tänkt på jätte länge. Jag tror det var sommaren ´92 eller ´93 och jag och min pappa och två till hade åkt till Stockholm. Det var första gången i mitt liv som jag var själv med pappa och jag var så jäkla stolt över att få vara med honom. (När jag och min storasyster var små, var pappa idolen nr 1. Vi klädde oss jämt i shorts, converse skor, jeansjacka och snusnäsduk runt halsen, precis som honom.) Därför kändes det extra speciellt att få vara själv med honom. Denna dag gick vi på Gröna Lund och jag hade typ "the time of my life" dagen avslutades med att vi hittade ett stånd där som sålde smycken och t-shirts. Och där låg det! Det vackraste och coolaste halsbandet jag nånsin sett! Ett Guns n´roses halsband! Pappa frågade om jag ville ha det och jag var överlycklig! Svinstolt åkte jag hem till Smedjebacken och tyckte att jag var coolast i världen den sommaren när jag bar ett stort silvrigt svärd runt halsen med rosor och pistoler på.

Det där minnet är nog det finaste jag har från min barndom. Allra mest kanske för att det handlar om min pappa.
Det är såna där minnen som jag vill att J ska ha från sin barndom och från sin pappa. Inte bara ett enda minne, som jag har, utan hon ska ha ett dussintals bra. Och det tror jag faktiskt att hon kommer få.

Vår!

Det går lång mellan inläggen nu ser jag! Glömmer ofta bort att jag har bloggen och tiden går så snabbt så det känns som att jag inte hinner med (vill gärna tro att jag är en väldigt upptagen människa).
Det håller ju iaf på att bli vår, för er som kanske har missat det. Jag tycker att våren oftast består av förväntningar och besvikelser. För så fort solen kommer fram får man vårkänslor och man vill kasta bort den där jädra vinterjackan så långt ögat når. Och sen. Ja sen vaknar man en morgon och då är det vitt ute. IGEN. De är svinkallt och det blir blaskigt. Sen går detta runt ca 10 ggr eller mer. En riktig berg-och-dalbana skulle jag vilja beskriva det som. Men det sköna är ju att veta att vi går mot bättre tider. Framför oss ligger en underbar årstid (får vi hoppas) och det ska bli så skönt.

J längtar jätte mkt efter våren. För hon vet att när det är vår, då ska hon åka till farmor! De har som tradition att J en gång på våren och en gång på hösten åker iväg och är hos sin farmor en vecka. J älskar det och längtar lika mycket varje gång. Så nu hon "att dom ska komma och ta bort snön" som hon säger.
Och stackars lilla snuttan har fått astma :( Hoppas verkligen inte att hon är pälsallergiker. Då dör jag... :(

Själv händer det inte så mkt för min del. Jobbar och sover är typ det enda jag gör. Försöker banta lite smått men vette fan hur det går. Måste fixa mitt gymkort också så jag kan bränna fettet som verkar stortrivas på kroppen min. Jag SKA kunna känna mig i sommarkläder i år!!! På lördags är bästis Christoffer sitt 25-årskalas. Detta skall firas på japansk karaokebar. hur kommer inte det bli? Dessutom ska Michaela följa med. Detta kommer bli skojsigt!

Tjo flöjt!

This is how it feels...

Jag sitter och funderar... När jag diskade kom jag och tänka på två samtal som jag haft. Ett som jag precis hade med min mamma och ett som jag hade för några veckor sen med Mithra.

Mithra och jag åker tillsammans till Anstalten. Hon besöker sin man varje vecka som sitter på samma avdelning som A. Vi pratade om hur det kändes att barn med någon som sitter i fängelse, hur man upplever allt det och hur omgivningen upplever det. Eller snarare hur man tror att omgivningen upplever det.
I Mithras fall så är det ingen i omgvningen, förutom hennes familj, som vet om att hennes man sitter i fängelse. Han har nu suttit i två och ett halvt år men hon har ännu inte berättat för tex sina arbeskamarater. Hon är livrädd för vad dom ska tycka om henne. Att hon på något vis skulle vara en sämre människa för det.

För mig är det ju nästan tvärtom. Nästan alla som vet vilka jag, A och J är vet ju att A sitter i fängelse. Det flesta visste det nästan innan jag själv fick reda på det. Men ändå har jag samma känsla. Jag är livrädd för att folk ska tycka att jag är en oansvarig människa.  Att jag har sämre karaktär, för jag gick ju faktiskt så långt att jag tom skaffade barn med denna "hemska" människa.
Jag tog upp det här med Mithra en gång när vi var på väg till anstalten. Att jag känner sån enorm prestationsångest hela tiden för att jag måste vara duktig. Jag måste visa för alla andra att jag klarar av detta. Att jag klarar av att ta hand om J, att jag kan sköta mitt jobb, inte gör något kriminellt mm. Allt detta för att jag är livrädd att någon ska tycka att jag är likadan som han. Han som jag har barn med. Han som ju sitter i fängelse. Det är så enormt påfrestande att känna denna känsla hela tiden. Att behöva visa, att man faktiskt är helt ok som människa ändå.
Mithra började gråta när jag sa det här till henne. Hon sa att det var precis så som hon kände. Som hon hade känt under dessa två och ett halvt år...

...Och där kommer jag in på det andra samtalet. Det som jag hade med min mamma idag. Vi pratade om min relation till människor som håller sig undan från mig.  Hur dom kan uppfatta mig osv. Mamma tror nämligen att dom är "rädda" för mig. Är det därför som dom aldrig tar kontakt? Är det därför som att dom beter sig som att man inte ens existerar? Och där kommer den där känslan in. Är det så att dom inte VILL ha kontakt med mig? För det känns som att vad jag än gör så är det som att jag aldrig kan komma upp till deras nivå. Jag kan aldrig prestera så mkt att dom skulle kunna säga att jag har gjort ett bra jobb. Jag har aldrig gjort nåt "stort" misstag i mitt liv, ändå behandlar dom en som att man vore misslyckad. Jag förstår inte vad det är som gör det såhär. Jag tror att detta ökar på min prestationsångest, att jag hela tiden vill bevisa för dom att jag faktiskt också kan. Att det inte bara är tex min syster som är intellektuell och är godhjärtat med mera. Det känns som att dom har missat hur jag verkligen är. Vem JAG är. Men finns inte intresset där så är det inte så enkelt att bevisa heller. Jag tror att det bästa är att försöka acceptera läget som det är. Så länge som jag själv vet vem jag är, vad jag gör, vad jag står för och vad jag kämpar för så är det ok. Det är ju lättare sagt än gjort... Men jag måste försöka släppa dessa jäkla prestationstankar. De gör mig tokig.

Jag har ju iaf min älskade J och min familj, en familj som består av både blodsband och andra band, den familj som accepterar mig för den jag är och som tycker om Elin oavsett vad hon gör eller säger.

Tiden går

Vi har hunnit hälsa på A en gång till på anstalten och ska dit nu igen på söndag då han fyller år. Det funkar bra och allt rullar på och nu mer får vi åka med en tjej vars man är intagen på samma anstalt som A, så då får vi åka bil. Drar ner på restiden betydligt!
Det funkar för A där inne. Han bakar typ varje dag (som är hans stora intresse), han har fått byta cell så han har nu en egen toalett på rummet (inte allt för vanligt annars) och han har även fått telefontillstånd till en av sina bästa vänner.

J verkar ha accepterat att läget är som det är och hon längtar jätte mkt till när sommaren har varit för då vet hon att pappa kommer hem. Hon har planerat i detalj vad dom ska göra. Han ska komma och hämta henne på dagis och så ska dom gå och fika och äta glass. Lilla gumman...
Jag har lovat A, som ett mål för honom att när han kommer ut, om han sköter sig som han ska och att han får ett jobb, då ska han få ha J varannan vecka. Då har han någonting att se fram emot och arbeta för och jag hoppas verkligen att han klarar av det. För allas skull.

Vi hade det bra i helgen iaf! Då var vi hemma och hälsade på i Smedjebacken och det var så roligt att träffa alla igen. Förutom att vissa beter sig som idioter fast det får man ju räkna med när man är där :) Men tack iaf alla för en underbar helg, synd att vi var tvugna att åka hem så fort igen.
Ikväll så ska jag och J åka ut till Hässelby till Jörgen och Christoffer för jag ska äntligen få klippa mig! Ska bli så skönt!

Fy fan!

Känner mig sjukt irriterad. Känner mig sliten. Jag vet inte när det var som jag kände att jag verkligen var riktigt ledig. Ledig från allt. Och inte bara i några timar. Måste ha varit i november då jag var i Oslo. Jaaaaa jag vet att jag har valt detta själv och ja jag älskar J men ibland är det jävligt drygt att inte ha nån att dela ansvaret med. Allt hänger på mig hela tiden, får aldrig missköta mig eller skita i olika grejer. Jag vill också kunna ha flera dagar i sträck där jag får göra precis som jag vill, när jag vill. Men det är väl bara att glömma.

Och nu är J sjuk också, så jag måste vara hemma från jobbet i två dagar. Har ingen mat hemma och kan inte gå o handla nåt heller för att J är så dålig. Hur i helvi ska jag lösa detta. Fy fan vilken jävla dag!

En bit på vägen

Ja det känns som det. Att vi faktiskt har kommit en bit på vägen. Resan är lång och långt ifrån klar men vi är på väg och det känns som att vi äntligen fått ett par sittplatser.
Det är ju bara att gilla läget. Det är ju som det är. Och det känns som att vi har kunnat hantera det ganska bra. Visst jag var fruktansvärt uppriven först i början när allt detta skedde och jag blir ibland forfarande ledsen och förbannad när jag tänker på det, men nu tänker jag inte på det varje timme. Inte ens varje dag. Och det är en sån befrielse. Att kunna släppa känslan. Jag känner mig näsan lite fri.

Hur det än är så går ju faktiskt mitt och J:s liv vidare. Även om det inte gör det för A. Men vi har straffats nog pga det han har gjort så inte ska vi behöva ge upp våra liv bara för att han har strulat till det? Det tycker jag verkligen inte. Nu börjar vi få rätsida på allt. Jag jobbar, J går på dagis, vi kan njuta av tiden vi har tillsammans och har lärt oss att uppskatta den.

M är tillbaka i stan. Min Världensbästako. Som också ger mig mkt glädje. Som gör mig så glad, tar hand om mig på sitt sätt och gör att jag känner mig speciell. Och får mig att vilja "ta hand om" honom. Jag hoppas och önskar att det alltid kommer vara såhär.

Så jag känner verkligen att vi börjar hamna på rätt sida. Och att ha vetskapen om att A också har det bra där inne och sköter sig bidrar ju till det också.
Och mitt upp i all denna underbara känsla har jag haft en konstig form av magsjuka. Har varit hemma från jobbet hela veckan. Ska försöka träffa Ewe en sväng som kommer till stan för hon ska åka på Birka båten. Så jag hoppas att vi hinner ses!
Ha en trevlig helg allihopa, det ska jag satsa på iaf!

Så jäkla kul! :D

Sorg

Det är med sorg i hjärtat som jag idag skriver. Kan inte förstå att det är sant. Kan inte fatta att det har hänt. Vem tusan är det som har bestämt att det skulle bli såhär?

Jonas, min vän, finns inte mer.Vaddå inte finns mer? Du var en som person som man tänkte att "han finns ju alltid". Varför tänkte jag så för. Borde jag inte förstå vid det här laget att man inte kan ta något förgivet. Tankarna snurrar runt runt och jag försöker analysera vad jag hade kunnat gjort, eller sagt annorlunda. Hur uppfattade du mig? Hur tyckte du att jag var mot dig? Fan fan fan fan.

Så blir man självisk mitt upp i alltihop...

Jag kommer minnas dig med glädje. Våra sena kvällar med vin, cigg och musik. Jimi Hendrix. Vi kunde prata i timmar. Om just vin och musik. Om livet och våra drömmar. Jag var din "Little Wing". Jag vill dig allt gott och kommer ALDRIG glömma dig. Precis som du en gång sa att du ALDRIG skulle glömma mig.

Nu är det du som är en "Little wing" <3

Lyssna

It's a beautiful day

Vilken fin dag det är idag! Solen skiner, det är lördag och Norre är här! Idag känns livet ganska lätt faktiskt.

Igår hade vi en liten kräftskiva. Jag, J, Norre, Annie, Lulle och Johanna. Det var riktigt kul och svin gott med kräftor och paj! J, var lycklig för att hon fick vara i centrum och spelade spel och det slutade med att hon däckade på soffan i sin prinsessklänning :)
Jag fick däremot inte sån skön sömn för jag har fått legat och lyssnat på Norre som snarkat natten lång! :(

Idag då. Ja det är lördag. Och jag ska faktiskt överlåta J, till min syster Annie. Det är inte ofta det händer nu för tiden. Sen allt detta med A skedde, drog jag mig tillbaka ganska mycket. Jag hade dåligt samvete mot J och kände att jag bara ville vara med henne hela tiden och aldrig lämna henne ensam. Men så kan man ju inte ha det hela tiden heller. Vi tröttnar faktiskt på varandra och ibland behöver vi göra saker på varsitt håll. Därför ska Annie ha hand om J idag.
Jag ska bara göra saker jag känner för idag. Norre och jag ska åka till en kompis som flyttat till Bandhagen. Där blir det inflyttningsfest med gamla bekanta. Kul ska det bli! Kommer väl vara svin bakis som vanligt imorgon och ha livsexistensiell ångest och ringa till mamma och gråta :P Men som sagt, idag är det min dag och idag ska jag njuta!

Ha en fin dag allesammans. Ikväll ska jag bli full, för kärlekens skull :D

http://www.youtube.com/watch?v=8fNOe33jkf4

Mitt klagomål till Taxi Sthlm

Hej!

 

Jag har tidigare haft bra erfarenheter från ert bolag men i lördags den 15/1 blev jag väldigt besviken.

Jag beställde en taxi från Österåkeranstalten kl 16:13. Då fick jag till svar att det kunde dröja upp till 20 min innan ni kunde få tag i en bil. "0 min senare blir jag uppringd av er och får frågan om jag fortfarande vill stå i kö och jag svarar ja. Efter ytterligare 20 min ringer jag själv upp er och frågar om det finns någon bil i närheten och får till svar att ni ska skynda på ärendet så jag snart kan få en taxi. Efter 1 tim och 10 min från mitt första samtal ringer jag upp er igen då jag ej har har hört något blir jag kopplad mellan olika telefonister för att ni ska leta reda på min beställning. När jag kommer fram till sista telefonisten säger hon att det inte alls finns någon beställning till Österåkeranstalten och att mitt telefon nummer ej finns registrerat. Jag påpekar att ni t.o.m har ringt upp mig på mitt nummer för ca 40 min sedan, men ändå får jag till svar att mitt nr inte finns registrerat. Då erbjuder ni mig att göra en ny beställning, som ni befarar kommer ta lika lång tid som jag redan har väntat.

 

Jag tycker detta är under all kritik. Jag stod ute i 1 timme och 15 med min treåriga dotter i minus grader, sen eftermiddag, innan jag fick skjuts av en förbiåkande bil. En "ursäkt" jag fick var att ingen taxiförare ville åka utanför innerstaden. Alla ska väl ha rätt att få en taxibil i erat område samt att det ändå inte ursäktar att min beställning helt plötsligt försvunnit. Jag anser att jag borde få någon slags ersättning samt en uppriktig ursäkt.

 

På jobbet

Sitter på jobbet och nu är det ganska lugnt. Jag trivs jätte bra här och är så tacksam för att jag fick jobbet. Bra tider, bra arbetskamrater, bra arbetsuppgifter.Nä nu ska jag sluta skryta hehe...

Längtar redan till jag får komma hem och mysa med J ikväll. Längtar tills på fredag gör jag också för då kommer en av mina bästa vänner nämligen Norre! Då ska vi ha en liten kräftskiva på kvällen och på lördag blir det fest :)
Sen på söndag kommer äntligen världens bästa M hem fån Thailand! Saknar han så mkt!
Så det ser ut som att det kommer bli en bra helg, fast man ska ju inte ropa hej förrän man kommit över bäcken :P

Hittade en sån vårig bild på J på min facebook. Jag sitter och tittar ut i fönstret här från mitt kontor och ser folk på taket som arbetar med att få bort snön. Då känns våren jävligt långt borta, men den är kommer iaf :)

Besök på anstalten

Japp ni läste rätt. Vi har varit och hälsat på A på anstalten.Vi var där i lördags och jag var jätte nervös. Har aldrig ens varit i närheten av en anstalt, så jag var lite nervös över hur allt skulle kännas.

Vi åkte tidigt på förmiddagen. Jag hade inte sagt något till J för att det skulle bli en överraskning samt att om nåt oväntat skulle dyka upp så att vi inte kunde åka ville jag inte att hon skulle bli besviken.
När vi kom fram till anstaltet fick vi hänga av våra kläder i ett skåp och gick sedan in i ett vänterum. Där fick vi vänta på vår tur att bli visiterade. I visiteringen fick ta av oss skorna och gå igenom en metalldetektor och visa upp legitimation som dom behöll under besöket. J verkade inte alls tycka att det var något konstigt och dom i visitering var jätte snälla mot henne och småpratade med henne. Efter det blev vi ledda till besöksrummet.

När vi kom in i beskrummet sprang J rakt in och missade totalt att A satt där. Det kan ha varit för att A hade hel beiga kläder på sig och väggarna var även dom beiga. Men sen vände hon sig om och såg honom och hon blev så glad! Hon ropade PAPPA! och kastade sig i hans famn. Jag blev helt tårögd och såg verkligen hur glad hon var.
Det kändes jätte konstigt att vara i samma rum som A efter sån här lång tid och han kände likadant. Måste ju vara svårt för han att in också. Besöket var på tre timmar i ett kalt låst rum men nån enstaka barnbok och barnmöbler. Men J verkade inte bry sig. A hade bakat till oss och fikade och pratade och tiden gick faktiskt väldigt fort. A hade verkligen blivit biffig och såg betydligt friskare ut nu än vad han gjorde innan han åkte in. Så det är ju ett gott tecken. Han var chockad över hur stor J hade blivit och han sa att nästan hade glömt bort hur hon såg ut. Hon ändrar ju sig så mkt nu hela tiden så hon var ju inte så lik sig som när han sist såg henne.

Det blev lite ångestfyllt när vi såg att tiden började ta slut och A sa att det kändes jobbigt att vi skulle åka och att han inte kunde följa med tillbaka. Men den smällen får han ta. Fast jag förstår att det är jobbigt.

J gav honom en stor kram när vi skulle åka och hon verkade vara riktigt nöjd över att ha få träffat sin pappa.
Hemresan kan vi ju tala om en annan gång. Är sjukt störd på Sthlm taxi, är så irriterad att jag inte ens orkar skriva om det. Kan ju bara säga att nästa gång ska vi fan inte åka taxi dit iaf!

Men ett lyckat besök var det och på hemvägen sa J att det var såå roligt att träffa pappa. Är hon nöjd så är jag nöjd =)