Det har nu gått 8 månader sedan jag startade bloggen. Har varit några intensiva inlägg och en hel del pauser. Allt har berott på hur vi har mått, hur saker och ting har fungerat och tid. Tiden har gott fort men ändå känns det som en evighet sen allt hände. Så mycket har hunnit hända och så mkt är precis som vanligt. Varken jag, J, eller A är samma personer som då. Vi har kommit mkt längre än så.
Det är mkt som känns lättare, men det är mkt som är svårare. Men jag är så stolt över oss ändå. Tänkte därför uppdatera er lite om hur läget är just nu. Hur det går för A och hur det går för oss här hemma.
Vi har varit och hälsat på A ett par gånger på anstalten nu. Det har fungerat bra, även om jag fortfarande önskar att jag aldrig hade behövt sätta min fot där. Personalen är jätte bra med J och det underlättar en hel del. Efter 8 månader på Motivationsavdelningen har A nu blivit förflyttad till Utslussningsavdelningen. Det var egentligen inte mening att han skulle få komma till den avdelningen överhuvudtaget men då de hade en ledig plats där och A har skött sig så bra tyckte ledningen att han kunde få byta avdelning. Detta uppskattades väldigt mkt av A. Nu är det lugn och ro. Avdelningen är mindre, det är bara äldre personer där, de får laga sin egen mat, blir ej inlåsta på nätterna osv.. Med andra ord större frihet. Nu när vi kommer på besök får vi följa med in på avdelningen och A:s rum samt umgås med de andra internerna om vi vill. Det är ganska bra att vi får följa med in dit, för då får J en bild av hur pappa bor.Det är märks att han har mognat och verkligen förstår vad han har ställt till med, men än är vägen lång. Fast vi är iaf en bit på vägen.
Sen har vi lilla J då. Eller lilla och lilla. Hon är inte så liten längre. Hon har växt nåt enormt under den här tiden. I sinnet alltså. Vi har försökt förklara för henne så mycket det går om hur allt ligger till och varför pappa inte är med. Hon förstår men har ändå svårt att acceptera. Hon längtar så mkt efter A. De pratar ungefär 3 gånger i veckan på telefon och vi hälsar på 1-2 ggr i månaden men självklart vill hon ha mer tid med honom än så. Just nu är hon inne i period när hon saknar honom extra mkt. Så varje kväll gråter hon en skvätt och säger att hon önskar att pappa var hos henne. Att han inte skall ligga själv på sitt rum. Det gör så ont att inte kunna göra någonting åt det. Har förklarat för henne att hur mkt jag än vill så kan inte jag få hem honom. Utan att pappa kommer när han är redo. Men det sorgligast av allt är att hennes kompisar på dagis säger att hon ljuger om att hon har en pappa. De säger att han inte finns bara för att han aldrig kommer och hämtar henne, så hon säger jämt att hon ska visa dom att hon visst har en pappa. Men hon är stark! Och jag vet att hon kan ta sig igenom detta. Och jag tillåter inte att hon får gå igenom samma sak en gång till. Det finns bara inte.
Så vi står upp än. Vi har tagit oss igenom det värsta. Med hjälp av alla nära och kära. Och av varandra. Nu kan det bara bli bättre. Jag står upp än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar