En bit på vägen

Ja det känns som det. Att vi faktiskt har kommit en bit på vägen. Resan är lång och långt ifrån klar men vi är på väg och det känns som att vi äntligen fått ett par sittplatser.
Det är ju bara att gilla läget. Det är ju som det är. Och det känns som att vi har kunnat hantera det ganska bra. Visst jag var fruktansvärt uppriven först i början när allt detta skedde och jag blir ibland forfarande ledsen och förbannad när jag tänker på det, men nu tänker jag inte på det varje timme. Inte ens varje dag. Och det är en sån befrielse. Att kunna släppa känslan. Jag känner mig näsan lite fri.

Hur det än är så går ju faktiskt mitt och J:s liv vidare. Även om det inte gör det för A. Men vi har straffats nog pga det han har gjort så inte ska vi behöva ge upp våra liv bara för att han har strulat till det? Det tycker jag verkligen inte. Nu börjar vi få rätsida på allt. Jag jobbar, J går på dagis, vi kan njuta av tiden vi har tillsammans och har lärt oss att uppskatta den.

M är tillbaka i stan. Min Världensbästako. Som också ger mig mkt glädje. Som gör mig så glad, tar hand om mig på sitt sätt och gör att jag känner mig speciell. Och får mig att vilja "ta hand om" honom. Jag hoppas och önskar att det alltid kommer vara såhär.

Så jag känner verkligen att vi börjar hamna på rätt sida. Och att ha vetskapen om att A också har det bra där inne och sköter sig bidrar ju till det också.
Och mitt upp i all denna underbara känsla har jag haft en konstig form av magsjuka. Har varit hemma från jobbet hela veckan. Ska försöka träffa Ewe en sväng som kommer till stan för hon ska åka på Birka båten. Så jag hoppas att vi hinner ses!
Ha en trevlig helg allihopa, det ska jag satsa på iaf!

Så jäkla kul! :D