This is how it feels...

Jag sitter och funderar... När jag diskade kom jag och tänka på två samtal som jag haft. Ett som jag precis hade med min mamma och ett som jag hade för några veckor sen med Mithra.

Mithra och jag åker tillsammans till Anstalten. Hon besöker sin man varje vecka som sitter på samma avdelning som A. Vi pratade om hur det kändes att barn med någon som sitter i fängelse, hur man upplever allt det och hur omgivningen upplever det. Eller snarare hur man tror att omgivningen upplever det.
I Mithras fall så är det ingen i omgvningen, förutom hennes familj, som vet om att hennes man sitter i fängelse. Han har nu suttit i två och ett halvt år men hon har ännu inte berättat för tex sina arbeskamarater. Hon är livrädd för vad dom ska tycka om henne. Att hon på något vis skulle vara en sämre människa för det.

För mig är det ju nästan tvärtom. Nästan alla som vet vilka jag, A och J är vet ju att A sitter i fängelse. Det flesta visste det nästan innan jag själv fick reda på det. Men ändå har jag samma känsla. Jag är livrädd för att folk ska tycka att jag är en oansvarig människa.  Att jag har sämre karaktär, för jag gick ju faktiskt så långt att jag tom skaffade barn med denna "hemska" människa.
Jag tog upp det här med Mithra en gång när vi var på väg till anstalten. Att jag känner sån enorm prestationsångest hela tiden för att jag måste vara duktig. Jag måste visa för alla andra att jag klarar av detta. Att jag klarar av att ta hand om J, att jag kan sköta mitt jobb, inte gör något kriminellt mm. Allt detta för att jag är livrädd att någon ska tycka att jag är likadan som han. Han som jag har barn med. Han som ju sitter i fängelse. Det är så enormt påfrestande att känna denna känsla hela tiden. Att behöva visa, att man faktiskt är helt ok som människa ändå.
Mithra började gråta när jag sa det här till henne. Hon sa att det var precis så som hon kände. Som hon hade känt under dessa två och ett halvt år...

...Och där kommer jag in på det andra samtalet. Det som jag hade med min mamma idag. Vi pratade om min relation till människor som håller sig undan från mig.  Hur dom kan uppfatta mig osv. Mamma tror nämligen att dom är "rädda" för mig. Är det därför som dom aldrig tar kontakt? Är det därför som att dom beter sig som att man inte ens existerar? Och där kommer den där känslan in. Är det så att dom inte VILL ha kontakt med mig? För det känns som att vad jag än gör så är det som att jag aldrig kan komma upp till deras nivå. Jag kan aldrig prestera så mkt att dom skulle kunna säga att jag har gjort ett bra jobb. Jag har aldrig gjort nåt "stort" misstag i mitt liv, ändå behandlar dom en som att man vore misslyckad. Jag förstår inte vad det är som gör det såhär. Jag tror att detta ökar på min prestationsångest, att jag hela tiden vill bevisa för dom att jag faktiskt också kan. Att det inte bara är tex min syster som är intellektuell och är godhjärtat med mera. Det känns som att dom har missat hur jag verkligen är. Vem JAG är. Men finns inte intresset där så är det inte så enkelt att bevisa heller. Jag tror att det bästa är att försöka acceptera läget som det är. Så länge som jag själv vet vem jag är, vad jag gör, vad jag står för och vad jag kämpar för så är det ok. Det är ju lättare sagt än gjort... Men jag måste försöka släppa dessa jäkla prestationstankar. De gör mig tokig.

Jag har ju iaf min älskade J och min familj, en familj som består av både blodsband och andra band, den familj som accepterar mig för den jag är och som tycker om Elin oavsett vad hon gör eller säger.