tisdag 30 november 2010
måndag 29 november 2010
Pappa Giraff
Nu är helgen över och Jessica & co har åkt hem. De gick så himla fort. Som det alltid gör. Det var så roligt att hon kom hit och att hon fick känna på hur det är här. Nu är det tomt. En sån där tom känsla som det alltid blir när man har haft besök ett par dagar och dom åker hem och allt känns så konstigt.
I fredags när vi kom hem efter att vi varit på centralen hade vi fått ett paket. Ett mjukt. Så såg jag att det stod att det var skickat av A. Så J fick öppna det och då hade han skickat ett giraff gosedjur till henne. Runt halsen hängde det ett hjärta i trä som han hade gjort och målat rött. På ena sidan stod det hennes namn och på den andra stod det, pappa älskar dig. J blev jätte glad. Hon har döpt den till Pappa Giraff och hon sover med den varje natt. De är ju kul att han skicka lite såna saker någon gång ibland för hon blir ju så himla glad. Speciellt då när det är från honom.
A blev ju förflyttad i fredags till den anstalten där han ska avtjäna sitt straff. Jag funderade mycket under dagen hur det gick för honom. På kvällen såg jag att jag hade några missade samtal. Jag försökte kolla upp dem på nätet men fick inte fram några resultat. Hade en känsla av att det kunde vara A eftersom det var ett 08-nummer och så kollade jag på anstaltens hemsida och då var det samma nummer. Så jag ringde upp och fick prata med en jätte trevlig kvinna som berättade att A fått tillstånd att ringa oss, men att det var brist på personal på kvällen så han skulle få ringa dagen efter istället. Det kändes så himla skönt att få ett trevligt mottagande för en gångs skull. Det är första gången som någon faktiskt har varit trevlig i telefonen under denna tid.
Så i lördags ringde A. J blev jätte glad och gick in på sitt rum och pratade med honom (hon går alltid undan och vill vara ifred när dom två pratar). Hon upprepade bara samma sak hela tiden: "Jag saknar dig så jätte mycket och jag älskar dig" Vi blev helt tårögda när vi hörde henne och när jag sedan fick prata med A kunde han knappt prata för det hördes hur illa han hade tagit vid sig. På ett vis tycker jag synd om honom men samtidigt tycker jag att det är nyttigt att han får uppleva och höra allt det som jag får ta hand om varje dag. Att han märker att hon faktiskt märker att han inte är här. Många har ju svårt att fatta att hon är medveten om vad som händer. " Hon är ju bara 3 år, tänk om hon hade varit äldre". Ja men hon vet ändå vilka hennes föräldrar är, hon har hunnit knyta band, känna trygghet och kärlek till oss och märker ju när saker inte är som dom ska vara. Dessutom är det ju hemskt när hon vet så mycket men inte kan få veta allt.
Det verkade iaf vara ok med A. Han var ju lite nervös över att komma till ett nytt ställe och behöva gå igenom allt igen som han gjorde på dom tidigare två ställena. Men nu ska han ju gå en utbildning iaf och läsa upp sina betyg så nåt vettigt verkar han göra av tiden Men om man inte håller sig sysselsatt där inne så antar jag att tiden går ännu saktare än vad den redan gör. Han har tränat mycket på gymmet och gått upp ca 10 kg. Nu får han mat varje dag och behöver inte fundera på vart han ska ta vägen. Det känns hemskt att säga men det känns som en lättnad och det är en trygghet att veta att han är inlåst. Inte för våran säkerhet utan för att nu vet vi alltid vart han är och att han inte kan ställa till det ännu mer än skada. Vi var ständigt oroliga över honom. Vad han hade hitta på, vad han blivit utsatt för, vart han skulle sova, om han hade ätit den senaste veckan, vilka han var skyldig pengar osv. Och i allt detta så kände HAN sig ensam. Han tyckte inte att han hade någon. Han var så blind och så upptagen i sig själv att han inte såg hur mycket vi engagerad oss i honom. Egentligen hade jag inte behövt bry mig så mycket i honom som jag har gjort. Men vi har ett band som inte kan brytas av. Så är det bara. Det är J. Men också för att det är bara jag, A:s mamma och A:s syster som vet hur han verkligen är. Vem A är. Han har varit min bästa vän i så många år och man sviker aldrig en vän anser jag. Men det är också allt han är. För mig ligger inte våran relation på något annat än en vänskapsnivå. Jag har gått vidare, hur svårt det en var till en början. Mitt hjärta tillhör någon annan nu, men jag har alltid plats för mina vänner och A är en av dom.
I fredags när vi kom hem efter att vi varit på centralen hade vi fått ett paket. Ett mjukt. Så såg jag att det stod att det var skickat av A. Så J fick öppna det och då hade han skickat ett giraff gosedjur till henne. Runt halsen hängde det ett hjärta i trä som han hade gjort och målat rött. På ena sidan stod det hennes namn och på den andra stod det, pappa älskar dig. J blev jätte glad. Hon har döpt den till Pappa Giraff och hon sover med den varje natt. De är ju kul att han skicka lite såna saker någon gång ibland för hon blir ju så himla glad. Speciellt då när det är från honom.
A blev ju förflyttad i fredags till den anstalten där han ska avtjäna sitt straff. Jag funderade mycket under dagen hur det gick för honom. På kvällen såg jag att jag hade några missade samtal. Jag försökte kolla upp dem på nätet men fick inte fram några resultat. Hade en känsla av att det kunde vara A eftersom det var ett 08-nummer och så kollade jag på anstaltens hemsida och då var det samma nummer. Så jag ringde upp och fick prata med en jätte trevlig kvinna som berättade att A fått tillstånd att ringa oss, men att det var brist på personal på kvällen så han skulle få ringa dagen efter istället. Det kändes så himla skönt att få ett trevligt mottagande för en gångs skull. Det är första gången som någon faktiskt har varit trevlig i telefonen under denna tid.
Så i lördags ringde A. J blev jätte glad och gick in på sitt rum och pratade med honom (hon går alltid undan och vill vara ifred när dom två pratar). Hon upprepade bara samma sak hela tiden: "Jag saknar dig så jätte mycket och jag älskar dig" Vi blev helt tårögda när vi hörde henne och när jag sedan fick prata med A kunde han knappt prata för det hördes hur illa han hade tagit vid sig. På ett vis tycker jag synd om honom men samtidigt tycker jag att det är nyttigt att han får uppleva och höra allt det som jag får ta hand om varje dag. Att han märker att hon faktiskt märker att han inte är här. Många har ju svårt att fatta att hon är medveten om vad som händer. " Hon är ju bara 3 år, tänk om hon hade varit äldre". Ja men hon vet ändå vilka hennes föräldrar är, hon har hunnit knyta band, känna trygghet och kärlek till oss och märker ju när saker inte är som dom ska vara. Dessutom är det ju hemskt när hon vet så mycket men inte kan få veta allt.
Det verkade iaf vara ok med A. Han var ju lite nervös över att komma till ett nytt ställe och behöva gå igenom allt igen som han gjorde på dom tidigare två ställena. Men nu ska han ju gå en utbildning iaf och läsa upp sina betyg så nåt vettigt verkar han göra av tiden Men om man inte håller sig sysselsatt där inne så antar jag att tiden går ännu saktare än vad den redan gör. Han har tränat mycket på gymmet och gått upp ca 10 kg. Nu får han mat varje dag och behöver inte fundera på vart han ska ta vägen. Det känns hemskt att säga men det känns som en lättnad och det är en trygghet att veta att han är inlåst. Inte för våran säkerhet utan för att nu vet vi alltid vart han är och att han inte kan ställa till det ännu mer än skada. Vi var ständigt oroliga över honom. Vad han hade hitta på, vad han blivit utsatt för, vart han skulle sova, om han hade ätit den senaste veckan, vilka han var skyldig pengar osv. Och i allt detta så kände HAN sig ensam. Han tyckte inte att han hade någon. Han var så blind och så upptagen i sig själv att han inte såg hur mycket vi engagerad oss i honom. Egentligen hade jag inte behövt bry mig så mycket i honom som jag har gjort. Men vi har ett band som inte kan brytas av. Så är det bara. Det är J. Men också för att det är bara jag, A:s mamma och A:s syster som vet hur han verkligen är. Vem A är. Han har varit min bästa vän i så många år och man sviker aldrig en vän anser jag. Men det är också allt han är. För mig ligger inte våran relation på något annat än en vänskapsnivå. Jag har gått vidare, hur svårt det en var till en början. Mitt hjärta tillhör någon annan nu, men jag har alltid plats för mina vänner och A är en av dom.
torsdag 25 november 2010
"Min bästa vän är pappa"
Det fortsätter att snöa och snöa men jag tänker sluta tjata om det. Det får alla andra på Facebook göra :P
J har varit hemma från dagis hela veckan, förutom igår för att hon är så förkyld. Världens hosta och är jätte snorig. Nu får hon vara hemma resten av veckan efter som att min käre vän Jessica kommer hit imorgon ändå från dalarna med sina två barn! Jag längtar så otroligt mycket till det! Hon har aldrig varit här hos oss i sthlm så därför blir det extra kul. Och J ska få leka med sin bästis.
Igår berättade jag för J att pappa hade skickat ett brev till oss. Jag berättade att han ville att jag skulle tala om för henne att han saknade henne och att hon var världens finaste och snällaste flicka. När jag hade sagt det sa hon "Tack så mycket mamma". Så himla tacksam för allt. Hon är då verkligen inte bortskämd hon inte! Det känns så himla skönt. Jag blir så irriterad på folk som skämmer bort sina ungar med allt man kan tänka sig och till slut blir ungarna så himla bortskämda, elaka och odrägliga. Jag hoppas verkligen att J aldrig blir så. Det är klart att det är roligt att skämma bort sina barn, men man behöver inte göra det varje dag. Jag kommer ihåg när jag var liten. Vi åt pizza kanske en gång varannan månad och shit vad gott det var då när vi väl åt det! Det var ju rena festen och man var svin lycklig :) Det är så jag vill att det ska vara.
Vi har ju äntligen fått vårat nya telefonummer till hemtelefonen nu, men vi kan fortfarande inte ansöka om telefontillstånd tills A har kommit till den nya anstalten . Så om vi har tur skickar han ett brev nästa måndag. Då har vi fått det till på onsdag. Då kan jag skriva vårat nya telefon nummer så har han fått det tills på fredag. Så om två veckor har vi väl hunnit få det. Men då lär ju vi skriva på och få det godkänt så det dröjer väl en tre veckor tills vi får prata. Helt sjukt att det ska behöva ta sån lång tid att få igång saker. Men vad ska man göra, det är väl bara att gilla läget...
J höll på att fråga mig idag vilka mina kompisar var, så jag räknade upp några stycken och då sa hon: "Pappa är min bästa vän. För jag älskar honom och han älskar mig" Kan man som pappa önska sig att höra något finare än det? Själv springer man runt som en betjänt åt henne och servar hela dagarna :P
J har varit hemma från dagis hela veckan, förutom igår för att hon är så förkyld. Världens hosta och är jätte snorig. Nu får hon vara hemma resten av veckan efter som att min käre vän Jessica kommer hit imorgon ändå från dalarna med sina två barn! Jag längtar så otroligt mycket till det! Hon har aldrig varit här hos oss i sthlm så därför blir det extra kul. Och J ska få leka med sin bästis.
Igår berättade jag för J att pappa hade skickat ett brev till oss. Jag berättade att han ville att jag skulle tala om för henne att han saknade henne och att hon var världens finaste och snällaste flicka. När jag hade sagt det sa hon "Tack så mycket mamma". Så himla tacksam för allt. Hon är då verkligen inte bortskämd hon inte! Det känns så himla skönt. Jag blir så irriterad på folk som skämmer bort sina ungar med allt man kan tänka sig och till slut blir ungarna så himla bortskämda, elaka och odrägliga. Jag hoppas verkligen att J aldrig blir så. Det är klart att det är roligt att skämma bort sina barn, men man behöver inte göra det varje dag. Jag kommer ihåg när jag var liten. Vi åt pizza kanske en gång varannan månad och shit vad gott det var då när vi väl åt det! Det var ju rena festen och man var svin lycklig :) Det är så jag vill att det ska vara.
Vi har ju äntligen fått vårat nya telefonummer till hemtelefonen nu, men vi kan fortfarande inte ansöka om telefontillstånd tills A har kommit till den nya anstalten . Så om vi har tur skickar han ett brev nästa måndag. Då har vi fått det till på onsdag. Då kan jag skriva vårat nya telefon nummer så har han fått det tills på fredag. Så om två veckor har vi väl hunnit få det. Men då lär ju vi skriva på och få det godkänt så det dröjer väl en tre veckor tills vi får prata. Helt sjukt att det ska behöva ta sån lång tid att få igång saker. Men vad ska man göra, det är väl bara att gilla läget...
J höll på att fråga mig idag vilka mina kompisar var, så jag räknade upp några stycken och då sa hon: "Pappa är min bästa vän. För jag älskar honom och han älskar mig" Kan man som pappa önska sig att höra något finare än det? Själv springer man runt som en betjänt åt henne och servar hela dagarna :P
onsdag 24 november 2010
Onsdag
Skriver från ett snöigt, stormigt och iskallt Stockholm. Jag får panik. Inte över att det är vinter utan för att det blev kallt så fort. Vintern hör Sverige till, så är det bara. Och visst kan det vara lite charmigt ibland, fram till jul iaf sen kan den försvinna tycker jag.
Idag fick vi brev från A. Han var så glad över att samtalet med J hade gått bra och det hade varit underbart att få höra hennes röst. Han var chockad över hur bra hon pratade nu. Det kan jag förstå. Det händer så mycket i hennes utveckling nu och hon lär sig ju nya saker hela tiden. Jag märker skillnad på henne om hon har varit en helg hos mormor eller farmor så vill skillnad måste inte då A uppleva?
Han hade även fått sitt frigivningsdatum och var glad för det datumet som han fick. Det känns verkligen helt sjukt att jag en sitter och skriver det här. Att jag skriver ordet frigivningsdatum och att det faktist har en innebörd för mig. Det slår mig ibland hur det verkligen är. På nåt sätt så kämpar man ju på hela tiden och man är så engagerad i både A:s och våra rättigheter, planeringar inför olika saker som har med det att göra osv. så man glömmer bort vad allt detta egentligen handlar om. Jag blir nästan rädd när jag tänker på det. Jag får ont i magen när jag tänker på ordet "fängelse". Det är helt overkligt att det är så här det faktiskt är. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få in det i huvudet. Visst jag fattar ju att A sitter inne och allt men ibland är det som att man får ett slag i huvudet, allt blir helt stilla och jag tänker "shit, det är verkligen på riktigt". Jag vet inte om ni riktigt förstår hur jag menar, det är svårt att förklara. Men det handlar väl iaf om att jag har svårt att ta till mig att det har blivit som det har blivit och att verkligheten håller på att komma ifatt mig.
Jag var uppe i city idag och handlade julklappar till J för övrigt. Tror jag slog personligt rekord i snabhet. På 1 timme hade jag handlat alla julklappar! Och det var inte vilket skit som helst! Men det är så roligt att ge saker till J för hon blir så himla glad och tacksam för allt hon får. Om hon så får ett par strumpor eller dockvagn så blir hon precis lika glad. Detta år blir hon nog extra bortskämd. Många tycker ju synd om henne för allt hon behöver gå igenom så dom visar att dom bryr sig genom att köpa saker. Och det uppskattas. A kommer ju inte att kunna köpa några julklappar till henne. Det känns tråkigt att jag fått fixa all planering och sånt utan honom. Jag har iaf skrivit på några paket att dom är från pappa, så att hon inte känner att inget var från honom. Nu ska jag kramas med J!
Min fina J och jag för 3 år sen
Idag fick vi brev från A. Han var så glad över att samtalet med J hade gått bra och det hade varit underbart att få höra hennes röst. Han var chockad över hur bra hon pratade nu. Det kan jag förstå. Det händer så mycket i hennes utveckling nu och hon lär sig ju nya saker hela tiden. Jag märker skillnad på henne om hon har varit en helg hos mormor eller farmor så vill skillnad måste inte då A uppleva?
Han hade även fått sitt frigivningsdatum och var glad för det datumet som han fick. Det känns verkligen helt sjukt att jag en sitter och skriver det här. Att jag skriver ordet frigivningsdatum och att det faktist har en innebörd för mig. Det slår mig ibland hur det verkligen är. På nåt sätt så kämpar man ju på hela tiden och man är så engagerad i både A:s och våra rättigheter, planeringar inför olika saker som har med det att göra osv. så man glömmer bort vad allt detta egentligen handlar om. Jag blir nästan rädd när jag tänker på det. Jag får ont i magen när jag tänker på ordet "fängelse". Det är helt overkligt att det är så här det faktiskt är. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få in det i huvudet. Visst jag fattar ju att A sitter inne och allt men ibland är det som att man får ett slag i huvudet, allt blir helt stilla och jag tänker "shit, det är verkligen på riktigt". Jag vet inte om ni riktigt förstår hur jag menar, det är svårt att förklara. Men det handlar väl iaf om att jag har svårt att ta till mig att det har blivit som det har blivit och att verkligheten håller på att komma ifatt mig.
Jag var uppe i city idag och handlade julklappar till J för övrigt. Tror jag slog personligt rekord i snabhet. På 1 timme hade jag handlat alla julklappar! Och det var inte vilket skit som helst! Men det är så roligt att ge saker till J för hon blir så himla glad och tacksam för allt hon får. Om hon så får ett par strumpor eller dockvagn så blir hon precis lika glad. Detta år blir hon nog extra bortskämd. Många tycker ju synd om henne för allt hon behöver gå igenom så dom visar att dom bryr sig genom att köpa saker. Och det uppskattas. A kommer ju inte att kunna köpa några julklappar till henne. Det känns tråkigt att jag fått fixa all planering och sånt utan honom. Jag har iaf skrivit på några paket att dom är från pappa, så att hon inte känner att inget var från honom. Nu ska jag kramas med J!
Min fina J och jag för 3 år sen
tisdag 23 november 2010
Ni måste förstå
Nu har jag äntligen fixat en ny strömkabel till datorn så nu är jag igång igen! Jag klarade mig exakt ett dygn utan en dator efter att M åkte :P Snacka om i-landsproblem!
På fredag blir A förflyttad till den anstalten han ska sitta av sitt straff på. Mina tankar handlar mycket om hur det kommer gå för honom där. Hur han kommer bli bemött, hur han själv kommer bemöta de andra intagna, rädsla för att han ska knyta nya kontakter med fel människor osv. Allt är hela tiden så osäkert. Allt hänger på en skör tråd. Den sköra tråden är A. Och jag tror inte att det finns nåt skörare just nu. På ett vis så hänger ju även mitt liv på hur det kommer gå för honom. Jag gillar det inte och jag försöker att värja mig så gott jag kan från det men det som gör att jag inte kan slita mig loss helt är ju J. Inte för att jag är tvingad utan för att jag vill. För hennes skull. För kärlekens skull. Hennes välmående är ju mitt välmående. Och jag vet att hon mår som bäst när hennes pappa är som han ska vara och när dom har en bra relation. Det är allt jag vill. Och jag hoppas så innerligt att han kommer klara av detta. Folk kanske har svårt att förstå varför jag fortfarande bryr mig i honom. Efter allt som hänt och vad han har gjort mot mig även innan detta. Men jag liksom dom som känner honom vet att det här är inte A. Det är inte han som är elak som person, eller beter sig illa för att han är dum i huvudet och totalt känslokall. Han har en sjukdom. Han är alkoholist och drogberoende. Självklart har han gjort sina egna val men beroendet har varit starkare än hans vilja och han har gett efter. Det är pga att han haft dessa saker i sin kropp som han har klarat av att begå brotten han har begått, det är dom sakerna som har gjort att han till slut tappade bort allt vad känslor är, att han saknade bostad och att han blev som en robot. Vi hjälpte honom så gott vi kunde, men det finns en gräns hur mkt man kan hjälpa en människa som inte vill bli hjälpt. Som sagt vi håller våra tummar stenhårt på att han nu har kommit till insikt och vill få hjälp. Det verkar som att han vill det nu, men jag har lärt mig att aldrig ta ut något i förskott i dessa situationer. Vi har blivit besvikna så många gånger och detta är hans ABSOLUT SISTA chans att ställa saker och ting till rätta. Att be hans dotter om ursäkt och ge mig och hans anhöriga ett liv utan att ständigt oroa sig över vart han är, vad han gör och vad han inte gör. Jag vill inte att ni ska förakta honom men jag vill att ni ska förakta hans beroenden.
På fredag blir A förflyttad till den anstalten han ska sitta av sitt straff på. Mina tankar handlar mycket om hur det kommer gå för honom där. Hur han kommer bli bemött, hur han själv kommer bemöta de andra intagna, rädsla för att han ska knyta nya kontakter med fel människor osv. Allt är hela tiden så osäkert. Allt hänger på en skör tråd. Den sköra tråden är A. Och jag tror inte att det finns nåt skörare just nu. På ett vis så hänger ju även mitt liv på hur det kommer gå för honom. Jag gillar det inte och jag försöker att värja mig så gott jag kan från det men det som gör att jag inte kan slita mig loss helt är ju J. Inte för att jag är tvingad utan för att jag vill. För hennes skull. För kärlekens skull. Hennes välmående är ju mitt välmående. Och jag vet att hon mår som bäst när hennes pappa är som han ska vara och när dom har en bra relation. Det är allt jag vill. Och jag hoppas så innerligt att han kommer klara av detta. Folk kanske har svårt att förstå varför jag fortfarande bryr mig i honom. Efter allt som hänt och vad han har gjort mot mig även innan detta. Men jag liksom dom som känner honom vet att det här är inte A. Det är inte han som är elak som person, eller beter sig illa för att han är dum i huvudet och totalt känslokall. Han har en sjukdom. Han är alkoholist och drogberoende. Självklart har han gjort sina egna val men beroendet har varit starkare än hans vilja och han har gett efter. Det är pga att han haft dessa saker i sin kropp som han har klarat av att begå brotten han har begått, det är dom sakerna som har gjort att han till slut tappade bort allt vad känslor är, att han saknade bostad och att han blev som en robot. Vi hjälpte honom så gott vi kunde, men det finns en gräns hur mkt man kan hjälpa en människa som inte vill bli hjälpt. Som sagt vi håller våra tummar stenhårt på att han nu har kommit till insikt och vill få hjälp. Det verkar som att han vill det nu, men jag har lärt mig att aldrig ta ut något i förskott i dessa situationer. Vi har blivit besvikna så många gånger och detta är hans ABSOLUT SISTA chans att ställa saker och ting till rätta. Att be hans dotter om ursäkt och ge mig och hans anhöriga ett liv utan att ständigt oroa sig över vart han är, vad han gör och vad han inte gör. Jag vill inte att ni ska förakta honom men jag vill att ni ska förakta hans beroenden.
söndag 21 november 2010
Ett till samtal
I torsdag fick vi brev från A. Han hade skrivit det precis efter att han och J hade pratat på telefonen, samtalaet då allt gick så fel. Han var väldigt ledsen över hur det blev och han jände att det var den här hemska känslan av ånger, mot vad han har gjort mot sitt barn, det är den känslan som är hans värsta straff.
Polisen som hade avlyssnat samtalet hade tagit så illa vid sig av J:s reaktion så hon valde att inte dokumentera att dom hade haft ett samtal, så att A skulle få göra ett nytt försök igen. De är ju bra att dom har några slags känslor och inte är helt känslokalla som man kan få uppfattningen av ibland. Iaf så hade han fått tillstånd att få ringa på fredagen så då han jag förbereda J om att pappa skulle ringa dagen efter. Och vi pratade igenom att hon inte skulle bli så himla ledsen och atrt hon inte kan åka till pappa just nu men att vi ska göra det om ett tag. Så i fredags ringde A och det funkade jätte bra. Det var så himla skönt och J var glad i telefonen under hela samtalet. Tom jag fick byta några ord med A. Kändes lite konstigt när vi inte har pratat med varandra på över 2 månader och man måste skynda sig att slänga ur sig allt. Men det låter på honom som om att det är ok med honom iaf. Han kommer bra överens med dom andra intagna och han var så glad över att ha blivit utnämd till köksansvarig av den som har varit intagen längst. Alla som känner A vet ju om hans intresse för mat och kvalitén på maten :) För det får han 330 kr i veckan. Så det är ju bra eftersom att dom köper sina egna telefonkort. En timme för 20 kr. Nu har vi även fixat ett hemtelefon abonnemang så nu kan vi få tillstånd att prata med varandra.
Annars har helgen varit bra. Marcus har varit hemma och åker tillbaka till Norge imorrn. Tiden går alltid lika fort när han kommer hem :(. Har även haft besök av Anna under helgen. Jag o Marcus var ut en sväng i fredags men vi åkte hem ganska tidigt. Träffade lite folk som jag inte har träffat på över ett år så det var jätte kul! Var jätte dålig hela dagen igår, fast jag inte hade druckit direkt mkt. Har blivit å himla känslig den senaste tiden. Min syster, Anna och Marcus åkte in på stan men jag och J stannade hemma. Var så himla trött så jag höll på att somna före J. Nu ska jag och J baka bullar!
Polisen som hade avlyssnat samtalet hade tagit så illa vid sig av J:s reaktion så hon valde att inte dokumentera att dom hade haft ett samtal, så att A skulle få göra ett nytt försök igen. De är ju bra att dom har några slags känslor och inte är helt känslokalla som man kan få uppfattningen av ibland. Iaf så hade han fått tillstånd att få ringa på fredagen så då han jag förbereda J om att pappa skulle ringa dagen efter. Och vi pratade igenom att hon inte skulle bli så himla ledsen och atrt hon inte kan åka till pappa just nu men att vi ska göra det om ett tag. Så i fredags ringde A och det funkade jätte bra. Det var så himla skönt och J var glad i telefonen under hela samtalet. Tom jag fick byta några ord med A. Kändes lite konstigt när vi inte har pratat med varandra på över 2 månader och man måste skynda sig att slänga ur sig allt. Men det låter på honom som om att det är ok med honom iaf. Han kommer bra överens med dom andra intagna och han var så glad över att ha blivit utnämd till köksansvarig av den som har varit intagen längst. Alla som känner A vet ju om hans intresse för mat och kvalitén på maten :) För det får han 330 kr i veckan. Så det är ju bra eftersom att dom köper sina egna telefonkort. En timme för 20 kr. Nu har vi även fixat ett hemtelefon abonnemang så nu kan vi få tillstånd att prata med varandra.
Annars har helgen varit bra. Marcus har varit hemma och åker tillbaka till Norge imorrn. Tiden går alltid lika fort när han kommer hem :(. Har även haft besök av Anna under helgen. Jag o Marcus var ut en sväng i fredags men vi åkte hem ganska tidigt. Träffade lite folk som jag inte har träffat på över ett år så det var jätte kul! Var jätte dålig hela dagen igår, fast jag inte hade druckit direkt mkt. Har blivit å himla känslig den senaste tiden. Min syster, Anna och Marcus åkte in på stan men jag och J stannade hemma. Var så himla trött så jag höll på att somna före J. Nu ska jag och J baka bullar!
fredag 19 november 2010
snabba puckar
Nu får jag skriva ett snabbt och kort inlägg här. Strömkabeln till våran mac har gått sönder så det är jätte lite batteri kvar på datorn. Dessutom kostar en ny kabel 800 spänn så vi får se när vi har råd att fixa en. Som tur är, är Marcus hemma denna vecka så då kan jag låna hans dator iaf :)
Fick iaf brev från A igår med beskedet om att han har fått sin placering nu och kommer blir förflyttad den 26 november. Då kommer vi komma nära varandra och han ska vara på drogavänjingsavdelningen så det känns bra iaf!
Ha det bra skriver ett längre inlägg ikväll eller imorgon!
Fick iaf brev från A igår med beskedet om att han har fått sin placering nu och kommer blir förflyttad den 26 november. Då kommer vi komma nära varandra och han ska vara på drogavänjingsavdelningen så det känns bra iaf!
Ha det bra skriver ett längre inlägg ikväll eller imorgon!
onsdag 17 november 2010
Oops och god förmiddag
Johanna upplyste mig om att man inte kunde kommentera här utan att vara registrerad, det hade jag ingen aning om. Så nu har jag tagit bort den inställningen :) Och tack för alla fina ord jag har fått som ni skickat på Facebook, det värmer verkligen!
Om ni läste igår så hade jag ju ett missat samtal från Kriminalvården. Dom ringde upp ungefär en timme efteråt igen och det var en kvinna som frågade mig om mitt namn och jag bekräftad att hon hade ringt till rätt människa. Hon berättade att A hade fått tillstånd om att ringa ett kort samtal till J, men han och jag fick absolut inte prata med varandra. För vi har ju tyvärr inte tillstånd att prata med varandra. Men detta samtal blev så fel som det bara kan bli. Helt plötsligt när J sitter och kollar på barnprogrammen får jag kasta på henne luren "Pappa ringer till dig nu!" Hon blev så klart chockad och viskade fram ett "hej pappa". När hon sedan hörde hans röst blev hon jätteglad och sa " Jag vill komma till dig pappa, får jag göra det imorgon?" Och såklart svarar A "tyvärr J så går det inte" och hon fick panik. Hon blev helt förstörd och började tokgråta. Både jag och A försökte lugna ner henne men när hon blir på det där viset spelar det ingen roll vad man gör, hon stänger ute allt och alla och man får ingen kontakt med henne. Hon skrek i telefonen att hon inte ville prata med honom nå mer och till slut var jag tvungen att ta telefonen. Eftersom att jag inte fick prata kunde jag ju inte förklara någonting och fick heller inte säga hejdå så jag fick bara lägga på luren. Det kändes fruktansvärt. Efter ett tag lugnade J ner sig och jag försökte prata med henne. Jag frågade om hon blev ledsen för att pappa hade sagt att hon inte kunde komma och hon svarade att hon hade blivit det. Sen sa hon " men jag kan prata med honom imorgon igen" när jag sa att pappa ville ju prata med henne. Fick då återigen föröska säga på ett bra vis att han nog inte kommer kunna ringa imorgon, att det nog dröjer ett par dagar till nästa gång och då började hon gråta igen.
Samtidigt som detta sker hemma hos oss så vet jag ju att det är en till som är helt knäckt. Nämligen A. Han har säkert tjatat jätte länge om att få prata med J och sett fram emot det. Och när dom väl får kontakt så blir det bara så himla fel. Det blev ju antagligen för känslosamt för J när hon efter 7 veckor får prata med honom och det enda hon vill är att komma till honom och då får hon ett nej. Det blev nog för jobbigt för henne då. Samtidigt visste väl inte A vad han skulle svara på det heller. Han kan ju inte säga "ja klart du ska få komma till pappa". Så många tankar lär ha snurrat i hans huvud igår kväll efter att ha fått den reaktionen från henne. Nu kanske han verkligen inser vilken skada han har gjort. Men kanske ett uppvaknande till att se vad det är han måste reparera. Vad han måste jobba och kämpa för. Det är hans enda val och väg ut ur detta nu. Om han inte tar det här som en chans att rätta till sitt liv vet han att ha aldrig kommer att få vara en del av hennes liv igen. Och det vill varken J, A eller jag. Så vi håller tummarna för brinnande livet att det här är början på nåt nytt.
Mitt älskade hjärta ska få allt hon förtjänar. Hon har alltid älskat villkorslöst och ger oss så mycket glädje. Hon är det finaste vi har i våra liv och jag ska kämpa för henne. Utan henne hade jag inte varit den jag är idag. "Home is wherever I'm with you"
Om ni läste igår så hade jag ju ett missat samtal från Kriminalvården. Dom ringde upp ungefär en timme efteråt igen och det var en kvinna som frågade mig om mitt namn och jag bekräftad att hon hade ringt till rätt människa. Hon berättade att A hade fått tillstånd om att ringa ett kort samtal till J, men han och jag fick absolut inte prata med varandra. För vi har ju tyvärr inte tillstånd att prata med varandra. Men detta samtal blev så fel som det bara kan bli. Helt plötsligt när J sitter och kollar på barnprogrammen får jag kasta på henne luren "Pappa ringer till dig nu!" Hon blev så klart chockad och viskade fram ett "hej pappa". När hon sedan hörde hans röst blev hon jätteglad och sa " Jag vill komma till dig pappa, får jag göra det imorgon?" Och såklart svarar A "tyvärr J så går det inte" och hon fick panik. Hon blev helt förstörd och började tokgråta. Både jag och A försökte lugna ner henne men när hon blir på det där viset spelar det ingen roll vad man gör, hon stänger ute allt och alla och man får ingen kontakt med henne. Hon skrek i telefonen att hon inte ville prata med honom nå mer och till slut var jag tvungen att ta telefonen. Eftersom att jag inte fick prata kunde jag ju inte förklara någonting och fick heller inte säga hejdå så jag fick bara lägga på luren. Det kändes fruktansvärt. Efter ett tag lugnade J ner sig och jag försökte prata med henne. Jag frågade om hon blev ledsen för att pappa hade sagt att hon inte kunde komma och hon svarade att hon hade blivit det. Sen sa hon " men jag kan prata med honom imorgon igen" när jag sa att pappa ville ju prata med henne. Fick då återigen föröska säga på ett bra vis att han nog inte kommer kunna ringa imorgon, att det nog dröjer ett par dagar till nästa gång och då började hon gråta igen.
Samtidigt som detta sker hemma hos oss så vet jag ju att det är en till som är helt knäckt. Nämligen A. Han har säkert tjatat jätte länge om att få prata med J och sett fram emot det. Och när dom väl får kontakt så blir det bara så himla fel. Det blev ju antagligen för känslosamt för J när hon efter 7 veckor får prata med honom och det enda hon vill är att komma till honom och då får hon ett nej. Det blev nog för jobbigt för henne då. Samtidigt visste väl inte A vad han skulle svara på det heller. Han kan ju inte säga "ja klart du ska få komma till pappa". Så många tankar lär ha snurrat i hans huvud igår kväll efter att ha fått den reaktionen från henne. Nu kanske han verkligen inser vilken skada han har gjort. Men kanske ett uppvaknande till att se vad det är han måste reparera. Vad han måste jobba och kämpa för. Det är hans enda val och väg ut ur detta nu. Om han inte tar det här som en chans att rätta till sitt liv vet han att ha aldrig kommer att få vara en del av hennes liv igen. Och det vill varken J, A eller jag. Så vi håller tummarna för brinnande livet att det här är början på nåt nytt.
Mitt älskade hjärta ska få allt hon förtjänar. Hon har alltid älskat villkorslöst och ger oss så mycket glädje. Hon är det finaste vi har i våra liv och jag ska kämpa för henne. Utan henne hade jag inte varit den jag är idag. "Home is wherever I'm with you"
tisdag 16 november 2010
Men va fan!
Missade precis ett nr. Sökte upp det på Eniro och tydligen var det kriminalvården som hade ring mig. Ringde tillbaka men kärringen i telefonen sa att alla hade gått hem. Vem var det då som ringde? Ringde upp typ 3 min efter och då hinner alla gå hem? Så jävla typiskt! Antar att det var nåt om besökstillståndet till A som jag har skrivit på...
Idag har jag haft ont i huvudet exakt hela dagen. Så drygt! Var med min syster och kollade in lite julklappar som J ska få. Det finns ju hur mycket som helst av välja på. Om jag kunde så skulle jag köpa henne allt jag kunde och ge henne allt hon ville ha. Men vilken förälder vill ju inte det? Hon kommer nog att få tillräckligt med presenter iaf. Bara hon får nåt med prinsessor som blir hon supernöjd :) Dock gillar inte jag hennes stora intresse för det :P
Jag kommer nog inte att få några julklappar i år. Jag förväntar mig iaf inte det. Har nog inte skött mig tillräckligt bra och varit tillräckligt snäll... Men julen kommer bli skön iaf. Vi har bestämt att vi inte ska åka till dalarna utan vi stannar hemma i Sthlm och firar tillsammans med min syster och lite kompisar. Orkar inte åka kommunalt och släpa med mig alla grejer ett år till.
Vi väntar på att få brev från A nu. Skicka ettt nytt kort på J som hon tag på dagis till honom i fredags. Så han lär väl ha fått brevet igår antar jag. Och snart hoppas vi på att få telefontillstånd eftersom att min snälla syster ha gått med på att stå på ett hemtelefon abonnemang så att J kan få prata med sin pappa. Så det borde träda i kraft snart. Då blir förhoppningsvis en grej lite lättare iaf. Då får hon ju höra hans röst och prata med honom ett par ggr i veckan (hoppas vi). Så slipper det vara ett sånt stort glapp som det har varit nu. Så kan hon säga själv att hon längtar efter honom. På tal om att längta. Som jag har skrivit tidigare så säger ju J varje dag att hon längtar efter A.
Första gången som jag märkte att hon verkligen gjorde det och var riktigt ledsen var opassande nog samma dag som vi fick reda på A:s dom. Jag hade varit i Oslo under en helg och hade anlänt till sthlm på måndag förmiddag och skulle precis kliva av tåget när A:s advokat ringde mig och berättade vad han fick för straff. Jag stod på centralen och storbölade och ringde till mamma. Jag har inte lätt för att gråta men då kunde jag inte hejda mig. Allt blev plötsligt så definitivt. En timme senare skulle jag hämta J på dagis. Säkert enkelt med gråten i halsen. När vi är på väg hem säger J plötsligt: "Mamma jag är jätte ledsen. Jag längtar efter min pappa" Och så började hon gråta. Jag satt mig ner på trottoaren och kramade om henne. Så hårt. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan började också grina där ute på vägen. Jag försökte förklara för henne att det var ok att hon var ledsen. Att hon får längta efter sin pappa. Att man blir ledsen när man längtar efter någon. Jag vill att hon ska känna att det är ok. Att hon inte behöver hålla det inne. Och jag sa till henne att hon skulle komma till mig när hon var ledsen så kunde vi prata om det tillsammans. Att få se henne på det viset, just då, det hoppas jag att vi aldrig kommer uppleva igen.
Så nu vet hon, att det inte är nåt fel med att längta efter honom, att hon får längta efter honom. Och att när hon känner saknaden så blir det lite bättre om hon kommer till mig. Och jag kan krama om henne.
Idag har jag haft ont i huvudet exakt hela dagen. Så drygt! Var med min syster och kollade in lite julklappar som J ska få. Det finns ju hur mycket som helst av välja på. Om jag kunde så skulle jag köpa henne allt jag kunde och ge henne allt hon ville ha. Men vilken förälder vill ju inte det? Hon kommer nog att få tillräckligt med presenter iaf. Bara hon får nåt med prinsessor som blir hon supernöjd :) Dock gillar inte jag hennes stora intresse för det :P
Jag kommer nog inte att få några julklappar i år. Jag förväntar mig iaf inte det. Har nog inte skött mig tillräckligt bra och varit tillräckligt snäll... Men julen kommer bli skön iaf. Vi har bestämt att vi inte ska åka till dalarna utan vi stannar hemma i Sthlm och firar tillsammans med min syster och lite kompisar. Orkar inte åka kommunalt och släpa med mig alla grejer ett år till.
Vi väntar på att få brev från A nu. Skicka ettt nytt kort på J som hon tag på dagis till honom i fredags. Så han lär väl ha fått brevet igår antar jag. Och snart hoppas vi på att få telefontillstånd eftersom att min snälla syster ha gått med på att stå på ett hemtelefon abonnemang så att J kan få prata med sin pappa. Så det borde träda i kraft snart. Då blir förhoppningsvis en grej lite lättare iaf. Då får hon ju höra hans röst och prata med honom ett par ggr i veckan (hoppas vi). Så slipper det vara ett sånt stort glapp som det har varit nu. Så kan hon säga själv att hon längtar efter honom. På tal om att längta. Som jag har skrivit tidigare så säger ju J varje dag att hon längtar efter A.
Första gången som jag märkte att hon verkligen gjorde det och var riktigt ledsen var opassande nog samma dag som vi fick reda på A:s dom. Jag hade varit i Oslo under en helg och hade anlänt till sthlm på måndag förmiddag och skulle precis kliva av tåget när A:s advokat ringde mig och berättade vad han fick för straff. Jag stod på centralen och storbölade och ringde till mamma. Jag har inte lätt för att gråta men då kunde jag inte hejda mig. Allt blev plötsligt så definitivt. En timme senare skulle jag hämta J på dagis. Säkert enkelt med gråten i halsen. När vi är på väg hem säger J plötsligt: "Mamma jag är jätte ledsen. Jag längtar efter min pappa" Och så började hon gråta. Jag satt mig ner på trottoaren och kramade om henne. Så hårt. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan började också grina där ute på vägen. Jag försökte förklara för henne att det var ok att hon var ledsen. Att hon får längta efter sin pappa. Att man blir ledsen när man längtar efter någon. Jag vill att hon ska känna att det är ok. Att hon inte behöver hålla det inne. Och jag sa till henne att hon skulle komma till mig när hon var ledsen så kunde vi prata om det tillsammans. Att få se henne på det viset, just då, det hoppas jag att vi aldrig kommer uppleva igen.
Så nu vet hon, att det inte är nåt fel med att längta efter honom, att hon får längta efter honom. Och att när hon känner saknaden så blir det lite bättre om hon kommer till mig. Och jag kan krama om henne.
måndag 15 november 2010
När frågorna kommer
Har nyss kommit hem efter att ha varit och lämnat J på dagis. Det spöregnade hela vägen men hon var så glad för att hon fick hålla i paraplyet själv :) Och var enda gång jag vände mig bakåt för att säga åt henne att skynda på lite så sa hon "Jag älskar dig mamma". Hon visste väl att jag skulle tjata på henne så då skyndade hon sig att säga nåt snällt för att avleda tjatet :P.
Vi har en riktigt bra relation, hon och jag. Det har alltid varit vi. Jag och A flyttade isär när J var 1 år och mellan hon va 1-2 år satt A på behandling så hon blev ju väldigt mammakär under den tiden. När J var 1,5 år flyttade hon och jag till min syster i Stockholm. Det var det bästa valet vi kunde ha gjort. Här har vi fått så mycket mer möjligheter och nya vänner men framför allt slipper vi allt skit i Smb. Allt skitsnack som pågår där, falska människor, droger och noll motivation till något.
Men som sagt vi har en fin relation. Och det är ju extra viktigt nu när hon inte har sin pappa till hands. Han kommer alltid att vara hennes pappa, vad han än gör eller vad än hon gör. Men det viktigaste tycker jag är att dom har en bra och kärleksfull relation. Och det har dom också. Men allt blir ju så mycket svårare nu.
J frågar varje dag vart hennes pappa är. Vi kan ju inte säga sanningen till henne. Hon vet inte vad ett fängelse är för det första. Om man sedan skulle säga att pappa har varit dum så han sitter inlåst gör det ju inte henne något gott överhuvudtaget. Hon ska absolut inte behöva fundera över varför han har varit dum och vad det är han har gjort. Det får A ta med henne när hon blir äldre. Så nu har vi sagt att pappa har åkt iväg och jobbat. Att han skickar brev så ofta han kan och att han snart har tid och ringa. Men det gör ont att behöva ljuga för henne. Men samtidigt kan jag ju inte säga sanningen heller.
Varje kväll när hon ska sova börjar hon gråta. Hon säger att hon längtar efter sin pappa. Att hon vill åka till honom. Och det är fruktansvärt. Det är jag som får ta itu med allt det där. A behöver inte ens kännas vid det. Fast det är i honom det ska göra ont! Det är såna saker som jag blir så himla frustrerad över. Att det är jag som får se och försöka lindra hennes smärta. För att hon längtar efter sin älskade pappa. Det enda jag kan göra är att stötta henne och säga att pappa längtar efter henne också.
Om ni lyssnar på låten vet ni nog vem det handlar om. Det är hans favvolåt. J brukar sitta och sjunga på den :)
http://www.youtube.com/watch?v=Uc4nD_rZBC0
Vi har en riktigt bra relation, hon och jag. Det har alltid varit vi. Jag och A flyttade isär när J var 1 år och mellan hon va 1-2 år satt A på behandling så hon blev ju väldigt mammakär under den tiden. När J var 1,5 år flyttade hon och jag till min syster i Stockholm. Det var det bästa valet vi kunde ha gjort. Här har vi fått så mycket mer möjligheter och nya vänner men framför allt slipper vi allt skit i Smb. Allt skitsnack som pågår där, falska människor, droger och noll motivation till något.
Men som sagt vi har en fin relation. Och det är ju extra viktigt nu när hon inte har sin pappa till hands. Han kommer alltid att vara hennes pappa, vad han än gör eller vad än hon gör. Men det viktigaste tycker jag är att dom har en bra och kärleksfull relation. Och det har dom också. Men allt blir ju så mycket svårare nu.
J frågar varje dag vart hennes pappa är. Vi kan ju inte säga sanningen till henne. Hon vet inte vad ett fängelse är för det första. Om man sedan skulle säga att pappa har varit dum så han sitter inlåst gör det ju inte henne något gott överhuvudtaget. Hon ska absolut inte behöva fundera över varför han har varit dum och vad det är han har gjort. Det får A ta med henne när hon blir äldre. Så nu har vi sagt att pappa har åkt iväg och jobbat. Att han skickar brev så ofta han kan och att han snart har tid och ringa. Men det gör ont att behöva ljuga för henne. Men samtidigt kan jag ju inte säga sanningen heller.
Varje kväll när hon ska sova börjar hon gråta. Hon säger att hon längtar efter sin pappa. Att hon vill åka till honom. Och det är fruktansvärt. Det är jag som får ta itu med allt det där. A behöver inte ens kännas vid det. Fast det är i honom det ska göra ont! Det är såna saker som jag blir så himla frustrerad över. Att det är jag som får se och försöka lindra hennes smärta. För att hon längtar efter sin älskade pappa. Det enda jag kan göra är att stötta henne och säga att pappa längtar efter henne också.
Om ni lyssnar på låten vet ni nog vem det handlar om. Det är hans favvolåt. J brukar sitta och sjunga på den :)
http://www.youtube.com/watch?v=Uc4nD_rZBC0
söndag 14 november 2010
Vilken fars dag va
Jag vaknade imorse och låg och funderade över vilken dag det var. Hm det är söndag. Plötsligt slog det mig. Det är Fars dag. Loggar in på Facebook och ser hur alla skriver "Idag firar vi Fars dag med tårta" "Jag har världens bästa pappa" "Mina barn har världens bästa pappa". Jag konstaterar att jag inte kan hålla med något av påståendena. Visst har både jag och J pappor som bryr oss och älskar oss, men dom är knappast med i uttagningen för Årets Pappa. Sorry.
Det är såna här dagar som gör att det känns extra mycket. Att A inte är här. Att vi inte kan göra vanliga saker som så många andra tar för givet.
Det är idag exakt 8 veckor sedan polisen ringde mig och berättade att A hade blivit gripen. Jag var i chocktillstånd. Först sa dom inte vad dom ville men på en gång rev det till i hjärtat och jag förstod att det gällde A. Innerst inne visste jag att något hade hänt när jag inte hade hört av honom på tre dygn. Pga sekretessen fick dom heller inte berätta vad det var han var anhållen för eller i vilken stad han hade blivit gripen i. Jag tror på fullaste allvar att jag aldrig har mått så dåligt i hela mitt liv. För jag förstod att dom inte bara skulle släppa honom den här gången.
I början fick vi ha övervakade samtal men inte nämna nåt som hade med utredningen att göra. Hur för man då ett samtal med någon som man är så fruktansvärt arg på utan att få veta vad människan egentligen har ställt till med? A var mest ångerfull under samtalen och frågade om J. Hur hon hade det osv. Och jag skällde...
Efter lite mer än en vecka upphörde plötsligt samtalen. Vi undrade vad det var som skedde men ingen kunde ge några svar. Polisen som lovade att dom skulle kontakta mig när häktesförhandlingarna skulle ske hörde aldrig av sig. Jag ringde till hans advokat och hon sa sig inte veta när de skulle hållas(?). Jag ringde till tingsrätten och fick genom dom veta att häktetsförhandlingarna redan hade hållts och att han tom var omhäktad. Jag begärde att få ta del av protokollet från häktesförhandlingarn (som A:s advokat sa var olagligt, men som vi fick reda på genom en annan advokat att det inte alls var det eftersom att det är offentliga handlingar). Det var då som jag fick reda på vad han var häktad för. Hela min värld raserades. Vad skulle jag säga till J? Hon såg att jag flera ggr hade gråtit och hon undrade vart pappa var någonstans. Jag var ett totalt vrak. Hur ska man förklara för sin dotter att hon inte kommer få träffa den människan som hon ser upp till mest av allt på säkert minst 2 år? Som tur var fick jag väldigt mkt stöd av både min egen men också av A:s familj och våra gemensamma vänner. Utan er hade jag aldrig klarat detta <3.
Det är allså som sagt 8 veckor sedan A blev gripen. Ca 7 veckor sedan vi pratade på telefonen. Vi får endast ha brevkontakt pga att vi inte har någon hemtelefon. Man får inte telefontillstånd till mobiltelefoner tydligen. Vi får ca två brev i veckan av A men det hjälper ju inte J något. Hon kan varken läsa eller skriva och förstår inte riktigt innebörden när jag försöker förklara att pappa har skrivit brevet till henne. Som A:s advokat sa till mig när jag var upprörd över att J inte fick prata i telefonen med sin pappa: När han kommer till fängelset kan dom ju skicka mail. Vad är det för jävla svar? Ska J sätta sig vid datorn när hon är 3 år gammal och mejla med sin pappa? Jag hade förstått allt detta med restriktionerna om han hade mördat någon, eller om han hade varit en av helikopterrånarna. Men detta? Jag försvarar ABSOLUT INTE något av det som A har ställt till med. Jag är fruktansvärt arg och besviken över vad han har ställt till med. Jag har övervägt att bryta kontakten totalt mellan honom och J, men kommit fram till att det varken gör J lyckligare att helt plötsligt ha en pappa som är "död" eller hjälper A med motivationen att förändra sig. Därför har jag valt att göra på det här viset.
Så idag blir det inget Fars dag firande för oss. J ska göra en pärlplatta formad som ett hjärta till A som vi ska skicka på posten imorgon. Det räcker för oss
Jag förväntar mig inte att någon av er ska förstå mina val. Jag vill heller inte att ni ska tycka synd om oss. Det är bara så här det ligger till.
Det är såna här dagar som gör att det känns extra mycket. Att A inte är här. Att vi inte kan göra vanliga saker som så många andra tar för givet.
Det är idag exakt 8 veckor sedan polisen ringde mig och berättade att A hade blivit gripen. Jag var i chocktillstånd. Först sa dom inte vad dom ville men på en gång rev det till i hjärtat och jag förstod att det gällde A. Innerst inne visste jag att något hade hänt när jag inte hade hört av honom på tre dygn. Pga sekretessen fick dom heller inte berätta vad det var han var anhållen för eller i vilken stad han hade blivit gripen i. Jag tror på fullaste allvar att jag aldrig har mått så dåligt i hela mitt liv. För jag förstod att dom inte bara skulle släppa honom den här gången.
I början fick vi ha övervakade samtal men inte nämna nåt som hade med utredningen att göra. Hur för man då ett samtal med någon som man är så fruktansvärt arg på utan att få veta vad människan egentligen har ställt till med? A var mest ångerfull under samtalen och frågade om J. Hur hon hade det osv. Och jag skällde...
Efter lite mer än en vecka upphörde plötsligt samtalen. Vi undrade vad det var som skedde men ingen kunde ge några svar. Polisen som lovade att dom skulle kontakta mig när häktesförhandlingarna skulle ske hörde aldrig av sig. Jag ringde till hans advokat och hon sa sig inte veta när de skulle hållas(?). Jag ringde till tingsrätten och fick genom dom veta att häktetsförhandlingarna redan hade hållts och att han tom var omhäktad. Jag begärde att få ta del av protokollet från häktesförhandlingarn (som A:s advokat sa var olagligt, men som vi fick reda på genom en annan advokat att det inte alls var det eftersom att det är offentliga handlingar). Det var då som jag fick reda på vad han var häktad för. Hela min värld raserades. Vad skulle jag säga till J? Hon såg att jag flera ggr hade gråtit och hon undrade vart pappa var någonstans. Jag var ett totalt vrak. Hur ska man förklara för sin dotter att hon inte kommer få träffa den människan som hon ser upp till mest av allt på säkert minst 2 år? Som tur var fick jag väldigt mkt stöd av både min egen men också av A:s familj och våra gemensamma vänner. Utan er hade jag aldrig klarat detta <3.
Det är allså som sagt 8 veckor sedan A blev gripen. Ca 7 veckor sedan vi pratade på telefonen. Vi får endast ha brevkontakt pga att vi inte har någon hemtelefon. Man får inte telefontillstånd till mobiltelefoner tydligen. Vi får ca två brev i veckan av A men det hjälper ju inte J något. Hon kan varken läsa eller skriva och förstår inte riktigt innebörden när jag försöker förklara att pappa har skrivit brevet till henne. Som A:s advokat sa till mig när jag var upprörd över att J inte fick prata i telefonen med sin pappa: När han kommer till fängelset kan dom ju skicka mail. Vad är det för jävla svar? Ska J sätta sig vid datorn när hon är 3 år gammal och mejla med sin pappa? Jag hade förstått allt detta med restriktionerna om han hade mördat någon, eller om han hade varit en av helikopterrånarna. Men detta? Jag försvarar ABSOLUT INTE något av det som A har ställt till med. Jag är fruktansvärt arg och besviken över vad han har ställt till med. Jag har övervägt att bryta kontakten totalt mellan honom och J, men kommit fram till att det varken gör J lyckligare att helt plötsligt ha en pappa som är "död" eller hjälper A med motivationen att förändra sig. Därför har jag valt att göra på det här viset.
Så idag blir det inget Fars dag firande för oss. J ska göra en pärlplatta formad som ett hjärta till A som vi ska skicka på posten imorgon. Det räcker för oss
Jag förväntar mig inte att någon av er ska förstå mina val. Jag vill heller inte att ni ska tycka synd om oss. Det är bara så här det ligger till.
Första steget
Det här är ingen vanlig blogg. Den handlar varken om mode, humor eller ett perfekt familjeliv. Den handlar om något helt annat. Jag har en dotter, som jag tänker kalla för J, hon har en mamma och en pappa. Men mamma och pappa bor inte tillsammans. J bor tillsammans med mig, Elin som är hennes mamma. J:s pappa, A sitter i fängelse. Det är vad denna blogg handlar om. Hur vi ska försöka klara av tiden tillsammans när A är borta. Min frustration och sorg över vad han har ställt till med. Alla J:s funderingar om vart hennes pappa har tagit vägen och hur vi gör det bästa av situationen.
Den här bloggen är också till för er som bryr er om oss. Inte bara mig och J utan också om A. För att ni ska förstå vad vi går igenom medans så många sitter vid kaffebordet och muttrar "vad var det jag sa" och "nu får han vad han förtjänar" vilket jag vet att många faktiskt har sagt. Hur otroligt ledsna, besvikna, arga alla vi som är anhöriga till A är. Hur motarbetade vi blir av kriminalvården, advokater och av människor som låtsats bry sig om oss.
Till sist vill jag även nämna att denna blogg fungerar lite som en sorts terapi för mig. För att jag ska få skriva av mig det jag känner, att få alla orden sparade om hur jag kände under denna tid och framför allt för att A en dag ska kunna ta del av allt jag skrivit.
Den här bloggen är också till för er som bryr er om oss. Inte bara mig och J utan också om A. För att ni ska förstå vad vi går igenom medans så många sitter vid kaffebordet och muttrar "vad var det jag sa" och "nu får han vad han förtjänar" vilket jag vet att många faktiskt har sagt. Hur otroligt ledsna, besvikna, arga alla vi som är anhöriga till A är. Hur motarbetade vi blir av kriminalvården, advokater och av människor som låtsats bry sig om oss.
Till sist vill jag även nämna att denna blogg fungerar lite som en sorts terapi för mig. För att jag ska få skriva av mig det jag känner, att få alla orden sparade om hur jag kände under denna tid och framför allt för att A en dag ska kunna ta del av allt jag skrivit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)