Tiden går

Vi har hunnit hälsa på A en gång till på anstalten och ska dit nu igen på söndag då han fyller år. Det funkar bra och allt rullar på och nu mer får vi åka med en tjej vars man är intagen på samma anstalt som A, så då får vi åka bil. Drar ner på restiden betydligt!
Det funkar för A där inne. Han bakar typ varje dag (som är hans stora intresse), han har fått byta cell så han har nu en egen toalett på rummet (inte allt för vanligt annars) och han har även fått telefontillstånd till en av sina bästa vänner.

J verkar ha accepterat att läget är som det är och hon längtar jätte mkt till när sommaren har varit för då vet hon att pappa kommer hem. Hon har planerat i detalj vad dom ska göra. Han ska komma och hämta henne på dagis och så ska dom gå och fika och äta glass. Lilla gumman...
Jag har lovat A, som ett mål för honom att när han kommer ut, om han sköter sig som han ska och att han får ett jobb, då ska han få ha J varannan vecka. Då har han någonting att se fram emot och arbeta för och jag hoppas verkligen att han klarar av det. För allas skull.

Vi hade det bra i helgen iaf! Då var vi hemma och hälsade på i Smedjebacken och det var så roligt att träffa alla igen. Förutom att vissa beter sig som idioter fast det får man ju räkna med när man är där :) Men tack iaf alla för en underbar helg, synd att vi var tvugna att åka hem så fort igen.
Ikväll så ska jag och J åka ut till Hässelby till Jörgen och Christoffer för jag ska äntligen få klippa mig! Ska bli så skönt!

Fy fan!

Känner mig sjukt irriterad. Känner mig sliten. Jag vet inte när det var som jag kände att jag verkligen var riktigt ledig. Ledig från allt. Och inte bara i några timar. Måste ha varit i november då jag var i Oslo. Jaaaaa jag vet att jag har valt detta själv och ja jag älskar J men ibland är det jävligt drygt att inte ha nån att dela ansvaret med. Allt hänger på mig hela tiden, får aldrig missköta mig eller skita i olika grejer. Jag vill också kunna ha flera dagar i sträck där jag får göra precis som jag vill, när jag vill. Men det är väl bara att glömma.

Och nu är J sjuk också, så jag måste vara hemma från jobbet i två dagar. Har ingen mat hemma och kan inte gå o handla nåt heller för att J är så dålig. Hur i helvi ska jag lösa detta. Fy fan vilken jävla dag!

En bit på vägen

Ja det känns som det. Att vi faktiskt har kommit en bit på vägen. Resan är lång och långt ifrån klar men vi är på väg och det känns som att vi äntligen fått ett par sittplatser.
Det är ju bara att gilla läget. Det är ju som det är. Och det känns som att vi har kunnat hantera det ganska bra. Visst jag var fruktansvärt uppriven först i början när allt detta skedde och jag blir ibland forfarande ledsen och förbannad när jag tänker på det, men nu tänker jag inte på det varje timme. Inte ens varje dag. Och det är en sån befrielse. Att kunna släppa känslan. Jag känner mig näsan lite fri.

Hur det än är så går ju faktiskt mitt och J:s liv vidare. Även om det inte gör det för A. Men vi har straffats nog pga det han har gjort så inte ska vi behöva ge upp våra liv bara för att han har strulat till det? Det tycker jag verkligen inte. Nu börjar vi få rätsida på allt. Jag jobbar, J går på dagis, vi kan njuta av tiden vi har tillsammans och har lärt oss att uppskatta den.

M är tillbaka i stan. Min Världensbästako. Som också ger mig mkt glädje. Som gör mig så glad, tar hand om mig på sitt sätt och gör att jag känner mig speciell. Och får mig att vilja "ta hand om" honom. Jag hoppas och önskar att det alltid kommer vara såhär.

Så jag känner verkligen att vi börjar hamna på rätt sida. Och att ha vetskapen om att A också har det bra där inne och sköter sig bidrar ju till det också.
Och mitt upp i all denna underbara känsla har jag haft en konstig form av magsjuka. Har varit hemma från jobbet hela veckan. Ska försöka träffa Ewe en sväng som kommer till stan för hon ska åka på Birka båten. Så jag hoppas att vi hinner ses!
Ha en trevlig helg allihopa, det ska jag satsa på iaf!

Så jäkla kul! :D