Vilken fars dag va

Jag vaknade imorse och låg och funderade över vilken dag det var. Hm det är söndag. Plötsligt slog det mig. Det är Fars dag. Loggar in på Facebook och ser hur alla skriver "Idag firar vi Fars dag med tårta" "Jag har världens bästa pappa" "Mina barn har världens bästa pappa". Jag konstaterar att jag inte kan hålla med något av påståendena. Visst har både jag och J pappor som bryr oss och älskar oss, men dom är knappast med i uttagningen för Årets Pappa. Sorry.
Det är såna här dagar som gör att det känns extra mycket. Att A inte är här. Att vi inte kan göra vanliga saker som så många andra tar för givet.

Det är idag exakt 8 veckor sedan polisen ringde mig och berättade att A hade blivit gripen. Jag var i chocktillstånd. Först sa dom inte vad dom ville men på en gång rev det till i hjärtat och jag förstod att det gällde A. Innerst inne visste jag att något hade hänt när jag inte hade hört av honom på tre dygn. Pga sekretessen fick dom heller inte berätta vad det var han var anhållen för eller i vilken stad han hade blivit gripen i. Jag tror på fullaste allvar att jag aldrig har mått så dåligt i hela mitt liv. För jag förstod att dom inte bara skulle släppa honom den här gången.
I början fick vi ha övervakade samtal men inte nämna nåt som hade med utredningen att göra. Hur för man då ett samtal med någon som man är så fruktansvärt arg på utan att få veta vad människan egentligen har ställt till med? A var mest ångerfull under samtalen och frågade om J. Hur hon hade det osv. Och jag skällde...

Efter lite mer än en vecka upphörde plötsligt samtalen. Vi undrade vad det var som skedde men ingen kunde ge några svar. Polisen som lovade att dom skulle kontakta mig när häktesförhandlingarna skulle ske hörde aldrig av sig. Jag ringde till hans advokat och hon sa sig inte veta när de skulle hållas(?). Jag ringde till tingsrätten och fick genom dom veta att häktetsförhandlingarna redan hade hållts och att han tom var omhäktad. Jag begärde att få ta del av protokollet från häktesförhandlingarn (som A:s advokat sa var olagligt, men som vi fick reda på genom en annan advokat att det inte alls var det eftersom att det är offentliga handlingar). Det var då som jag fick reda på vad han var häktad för. Hela min värld raserades. Vad skulle jag säga till J? Hon såg att jag flera ggr hade gråtit och hon undrade vart pappa var någonstans. Jag var ett totalt vrak. Hur ska man förklara för sin dotter att hon inte kommer få träffa den människan som hon ser upp till mest av allt på säkert minst 2 år? Som tur var fick jag väldigt mkt stöd av både min egen men också av A:s familj och våra gemensamma vänner. Utan er hade jag aldrig klarat detta <3.

Det är allså som sagt 8 veckor sedan A blev gripen. Ca 7 veckor sedan vi pratade på telefonen. Vi får endast ha brevkontakt pga att vi inte har någon hemtelefon. Man får inte telefontillstånd till mobiltelefoner tydligen. Vi får ca två brev i veckan av A men det hjälper ju inte J något. Hon kan varken läsa eller skriva och förstår inte riktigt innebörden när jag försöker förklara att pappa har skrivit brevet till henne. Som A:s advokat sa till mig när jag var upprörd över att J inte fick prata i telefonen med sin pappa: När han kommer till fängelset kan dom ju skicka mail. Vad är det för jävla svar? Ska J sätta sig vid datorn när hon är 3 år gammal och mejla med sin pappa? Jag hade förstått allt detta med restriktionerna om han hade mördat någon, eller om han hade varit en av helikopterrånarna. Men detta? Jag försvarar ABSOLUT INTE något av det som A har ställt till med. Jag är fruktansvärt arg och besviken över vad han har ställt till med. Jag har övervägt att bryta kontakten totalt mellan honom och J, men kommit fram till att det varken gör J lyckligare att helt plötsligt ha en pappa som är "död" eller hjälper A med motivationen att förändra sig. Därför har jag valt att göra på det här viset.

Så idag blir det inget Fars dag firande för oss. J ska göra en pärlplatta formad som ett hjärta till A som vi ska skicka på posten imorgon. Det räcker för oss
Jag förväntar mig inte att någon av er ska förstå mina val. Jag vill heller inte att ni ska tycka synd om oss. Det är bara så här det ligger till.