Oops och god förmiddag

Johanna upplyste mig om att man inte kunde kommentera här utan  att vara registrerad, det hade jag ingen aning om. Så nu har jag tagit bort den inställningen :) Och tack för alla fina ord jag har fått som ni skickat på Facebook, det värmer verkligen!


Om ni läste igår så hade jag ju ett missat samtal från Kriminalvården. Dom ringde upp ungefär en timme efteråt igen och det var en kvinna som frågade mig om mitt namn och jag bekräftad att hon hade ringt till rätt människa. Hon berättade att A hade fått tillstånd om att ringa ett kort samtal till J, men han och jag fick absolut inte prata med varandra. För vi har ju tyvärr inte tillstånd att prata med varandra. Men detta samtal blev så fel som det bara kan bli. Helt plötsligt när J sitter och kollar på barnprogrammen får jag kasta på henne luren "Pappa ringer till dig nu!" Hon blev så klart chockad och viskade fram ett "hej pappa". När hon sedan hörde hans röst blev hon jätteglad och sa " Jag vill komma till dig pappa, får jag göra det imorgon?" Och såklart svarar A "tyvärr J så går det inte" och hon fick panik. Hon blev helt förstörd och började tokgråta. Både jag och A försökte lugna ner henne men när hon blir på det där viset spelar det ingen roll vad man gör, hon stänger ute allt och alla och man får ingen kontakt med henne. Hon skrek i telefonen att hon inte ville prata med honom nå mer och till slut var jag tvungen att ta telefonen. Eftersom att jag inte fick prata kunde jag ju inte förklara någonting och fick heller inte säga hejdå så jag fick bara lägga på luren. Det kändes fruktansvärt. Efter ett tag lugnade J ner sig och jag försökte prata med henne. Jag frågade om hon blev ledsen för att pappa hade sagt att hon inte kunde komma och hon svarade att hon hade blivit det. Sen sa hon " men jag kan prata med honom imorgon igen" när jag sa att pappa ville ju prata med henne. Fick då återigen föröska säga på ett bra vis att han nog inte kommer kunna ringa imorgon, att det nog dröjer ett par dagar till nästa gång och då började hon gråta igen.
Samtidigt som detta sker hemma hos oss så vet jag ju att det är en till som är helt knäckt. Nämligen A. Han har säkert tjatat jätte länge om att få prata med J och sett fram emot det. Och när dom väl får kontakt så blir det bara så himla fel. Det blev ju antagligen för känslosamt för J när hon efter 7 veckor får prata med honom och det enda hon vill är att komma till honom och då får hon ett nej. Det blev nog för jobbigt för henne då. Samtidigt visste väl inte A vad han skulle svara på det heller. Han kan ju inte säga "ja klart du ska få komma till pappa". Så många tankar lär ha snurrat i hans huvud igår kväll efter att ha fått den reaktionen från henne. Nu kanske han verkligen inser vilken skada han har gjort. Men kanske ett uppvaknande till att se vad det är han måste reparera. Vad han måste jobba och kämpa för. Det är hans enda val och väg ut ur detta nu. Om han inte tar det här som en chans att rätta till sitt liv vet han att ha aldrig kommer att få vara en del av hennes liv igen. Och det vill varken J, A eller jag. Så vi håller tummarna för brinnande livet att det här är början på nåt nytt.


Mitt älskade hjärta ska få allt hon förtjänar. Hon har alltid älskat villkorslöst och ger oss så mycket glädje. Hon är det finaste vi har i våra liv och jag ska kämpa för henne. Utan henne hade jag inte varit den jag är idag. "Home is wherever I'm with you"