Missade precis ett nr. Sökte upp det på Eniro och tydligen var det kriminalvården som hade ring mig. Ringde tillbaka men kärringen i telefonen sa att alla hade gått hem. Vem var det då som ringde? Ringde upp typ 3 min efter och då hinner alla gå hem? Så jävla typiskt! Antar att det var nåt om besökstillståndet till A som jag har skrivit på...
Idag har jag haft ont i huvudet exakt hela dagen. Så drygt! Var med min syster och kollade in lite julklappar som J ska få. Det finns ju hur mycket som helst av välja på. Om jag kunde så skulle jag köpa henne allt jag kunde och ge henne allt hon ville ha. Men vilken förälder vill ju inte det? Hon kommer nog att få tillräckligt med presenter iaf. Bara hon får nåt med prinsessor som blir hon supernöjd :) Dock gillar inte jag hennes stora intresse för det :P
Jag kommer nog inte att få några julklappar i år. Jag förväntar mig iaf inte det. Har nog inte skött mig tillräckligt bra och varit tillräckligt snäll... Men julen kommer bli skön iaf. Vi har bestämt att vi inte ska åka till dalarna utan vi stannar hemma i Sthlm och firar tillsammans med min syster och lite kompisar. Orkar inte åka kommunalt och släpa med mig alla grejer ett år till.
Vi väntar på att få brev från A nu. Skicka ettt nytt kort på J som hon tag på dagis till honom i fredags. Så han lär väl ha fått brevet igår antar jag. Och snart hoppas vi på att få telefontillstånd eftersom att min snälla syster ha gått med på att stå på ett hemtelefon abonnemang så att J kan få prata med sin pappa. Så det borde träda i kraft snart. Då blir förhoppningsvis en grej lite lättare iaf. Då får hon ju höra hans röst och prata med honom ett par ggr i veckan (hoppas vi). Så slipper det vara ett sånt stort glapp som det har varit nu. Så kan hon säga själv att hon längtar efter honom. På tal om att längta. Som jag har skrivit tidigare så säger ju J varje dag att hon längtar efter A.
Första gången som jag märkte att hon verkligen gjorde det och var riktigt ledsen var opassande nog samma dag som vi fick reda på A:s dom. Jag hade varit i Oslo under en helg och hade anlänt till sthlm på måndag förmiddag och skulle precis kliva av tåget när A:s advokat ringde mig och berättade vad han fick för straff. Jag stod på centralen och storbölade och ringde till mamma. Jag har inte lätt för att gråta men då kunde jag inte hejda mig. Allt blev plötsligt så definitivt. En timme senare skulle jag hämta J på dagis. Säkert enkelt med gråten i halsen. När vi är på väg hem säger J plötsligt: "Mamma jag är jätte ledsen. Jag längtar efter min pappa" Och så började hon gråta. Jag satt mig ner på trottoaren och kramade om henne. Så hårt. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan började också grina där ute på vägen. Jag försökte förklara för henne att det var ok att hon var ledsen. Att hon får längta efter sin pappa. Att man blir ledsen när man längtar efter någon. Jag vill att hon ska känna att det är ok. Att hon inte behöver hålla det inne. Och jag sa till henne att hon skulle komma till mig när hon var ledsen så kunde vi prata om det tillsammans. Att få se henne på det viset, just då, det hoppas jag att vi aldrig kommer uppleva igen.
Så nu vet hon, att det inte är nåt fel med att längta efter honom, att hon får längta efter honom. Och att när hon känner saknaden så blir det lite bättre om hon kommer till mig. Och jag kan krama om henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar