Har nyss kommit hem efter att ha varit och lämnat J på dagis. Det spöregnade hela vägen men hon var så glad för att hon fick hålla i paraplyet själv :) Och var enda gång jag vände mig bakåt för att säga åt henne att skynda på lite så sa hon "Jag älskar dig mamma". Hon visste väl att jag skulle tjata på henne så då skyndade hon sig att säga nåt snällt för att avleda tjatet :P.
Vi har en riktigt bra relation, hon och jag. Det har alltid varit vi. Jag och A flyttade isär när J var 1 år och mellan hon va 1-2 år satt A på behandling så hon blev ju väldigt mammakär under den tiden. När J var 1,5 år flyttade hon och jag till min syster i Stockholm. Det var det bästa valet vi kunde ha gjort. Här har vi fått så mycket mer möjligheter och nya vänner men framför allt slipper vi allt skit i Smb. Allt skitsnack som pågår där, falska människor, droger och noll motivation till något.
Men som sagt vi har en fin relation. Och det är ju extra viktigt nu när hon inte har sin pappa till hands. Han kommer alltid att vara hennes pappa, vad han än gör eller vad än hon gör. Men det viktigaste tycker jag är att dom har en bra och kärleksfull relation. Och det har dom också. Men allt blir ju så mycket svårare nu.
J frågar varje dag vart hennes pappa är. Vi kan ju inte säga sanningen till henne. Hon vet inte vad ett fängelse är för det första. Om man sedan skulle säga att pappa har varit dum så han sitter inlåst gör det ju inte henne något gott överhuvudtaget. Hon ska absolut inte behöva fundera över varför han har varit dum och vad det är han har gjort. Det får A ta med henne när hon blir äldre. Så nu har vi sagt att pappa har åkt iväg och jobbat. Att han skickar brev så ofta han kan och att han snart har tid och ringa. Men det gör ont att behöva ljuga för henne. Men samtidigt kan jag ju inte säga sanningen heller.
Varje kväll när hon ska sova börjar hon gråta. Hon säger att hon längtar efter sin pappa. Att hon vill åka till honom. Och det är fruktansvärt. Det är jag som får ta itu med allt det där. A behöver inte ens kännas vid det. Fast det är i honom det ska göra ont! Det är såna saker som jag blir så himla frustrerad över. Att det är jag som får se och försöka lindra hennes smärta. För att hon längtar efter sin älskade pappa. Det enda jag kan göra är att stötta henne och säga att pappa längtar efter henne också.
Om ni lyssnar på låten vet ni nog vem det handlar om. Det är hans favvolåt. J brukar sitta och sjunga på den :)
http://www.youtube.com/watch?v=Uc4nD_rZBC0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar